Grafik: Eva Vaihinen Klicka på grafen för att se den större
Enligt nyliberal teori går det inte att nå hög sysselsättning om vi samtidigt ska behålla rimliga löner till alla. Om vi dessutom vill ha fasta anställningar säger nyliberal teori att ingen arbetsgivare vågar anställa särskilt många, åtminstone inte om det gäller arbetare i LO-yrken. Det nyliberala argumentet är i stället att arbetare i LO-yrken måste ges tillräckligt låga löner och vara tillräckligt lätta att göra sig av med för att arbetsgivaren ska finna det lönt att anställa dem.
Men som så ofta har nyliberal teori grundligt fel.
I det EU-finansierade forskningsprojektet ”Active Inclusion and Industrial Relations from a Multi-Level Governance Perspective” har forskare från fyra europeiska universitet jämfört arbetets kvalitet med arbetets kvantitet, alltså hur faktorer som just rimliga löner och fasta tjänster kan tänkas samvariera med hur hög sysselsättningen är. För att få fram ett mått på arbetets kvalitet har man slagit samman fyra variabler. Det är andel låginkomsttagare, andel långtidsarbetslösa, andel tillfälligt anställda utan fast tjänst och hur hög produktiviteten är i arbetet.
Från dessa fyra variabler har forskarna tagit fram ett snitt för hela perioden 2008 – 2015, alltså för åren efter den stora finanskrisen, och lagt in i diagrammet ovan för alla EU-länder plus Norge. Och som synes framträder ett mycket tydligt samband. Som ett pärlband radar länderna upp sig enligt en klar logik: Bra arbetsvillkor med fasta tjänster, rimliga löner och hög produktivitet överensstämmer med hög sysselsättning. Och sämre arbetsvillkor finns i stället i de länder som har lägre sysselsättning.
Nu kan man alltid resonera om vad som är orsak och vad som är verkan, alltså vad som kom först, den höga sysselsättningen eller de bra arbetsvillkoren och de rimliga lönerna. Men i det här fallet är det ingen tvekan om vad som är hönan och vad som är ägget. Hade den nyliberala tesen gällt skulle länder med lägre produktivitet, alltså fler enkla jobb och fler lågavlönade på dessa enkla jobb, haft högst och inte lägst sysselsättning. Men forskningsrapporten visar som synes att det är tvärtom.
Det trygga arbetslivet och rimliga löner skapar alltså arbete. Att dessa faktorer dessutom skapar hög produktivitet i ett land visar att den svenska modellen fungerar, eller snarare den nordiska modellen som i olika grad tillämpas även i övriga nordiska länder. Den innebär att vi genom att hålla uppe löner och anställningsvillkor tvingar företagen att hänga med i utvecklingen.
Ska vi nå hög sysselsättning och hög produktivitet med bra konkurrensförmåga ska vi alltså förlita oss på den svenska modellen och säga nej till större lönespridning och fler otrygga anställningar.
