Bild från filmen Paterson. Foto: Press

Bild från filmen Paterson. Foto: Press

Guldpalmsnominerade och bioaktuella Paterson handlar om en bussförare vars liv rullar på i en tidlös stad. En förträfflig film med en fantastisk skådespelarinsats i förgrunden, tycker Arbetets kulturredaktör Charlotta Kåks Röshammar.

Varje morgon vaknar bussföraren Paterson av sig själv, bredvid sin sovande fru Laura. Där ligger klädhögen prydligt framlagd. Han äter frukost, tar sin matlåda i handen och går till jobbet. Vid ratten plockar han fram sin anteckningsbok och skriver en stund innan det är dags att köra bussen genom staden Paterson i New Jersey. Han läser upp sina rader och på duken ser vi honom skriva dem för hand, ner i den anteckningsbok där de förblir okända för omvärlden. På färden iakttar han livet utanför rutan (liksom alla tvillingar efter att frun drömt att det är vad de kommer att få) och avlyssnar konversationer inne i bussen. På kvällarna promenerar han med fruns bulldog Marvin, stannar på den lokala baren och får när han kommer hem höra att Laura gillar när han ”luktar svagt av öl”.

Laura ägnar dagarna åt att leva ut sin kreativitet, hon målar gardiner och kläder, säljer muffins, målar dörrposterna svarta för att göra dem mer intressanta. Fyller hemmet med sin personliga stil: svartvitmönstrad inredning. Hon drömmer om en svartvit harlekingitarr: Om hon bara fick den skulle hon kunna bli en stor countrysångare.

Marvin utgör centrum i de flesta komiska scenerna, och hunden vann priset ”Palm dog” när filmen tävlade på filmfestivalen i Cannes förra året. Paterson säger någon gång: ”Jag gillar dig inte, Marvin”, men han tar sin uppgift att sköta honom med jämnmod och visar solidaritet med honom, när han blivit bestraffad.

Filmen utspelar sig i ett tidlöst Paterson, med äldre så väl som nutida referenser. Dagarna går och protagonisterna verkar nöjda med det. Regissören Jim Jarmusch driver inte handlingen i den här förträffliga filmen genom dramatik (utom då något katastrofalt händer med Patersons verk, liksom vid ytterligare en scen med nutida katastrofreferens) utan genom vardagliga konversationer och genom hur de två konstnärskapen växer fram på olika vis. Medan Laura lever ut sina visioner, och tror på att hon – liksom sin pojkvän – ska lyckas och bli framgångsriks, verkar Paterson se sitt skrivande som en daglig rutin; om den är livsavgörande är det bara för honom själv.

Adam Driver (som blev känd genom tv-serien Girls och hade en roll i Star Wars: The Force Awaken) gör en fantastisk prestation som Paterson, liksom Golshifteh Farahani som Laura, och det är befriande att se ett förhållande som verkar smärtfritt och ärligt (bortsett kanske från trivialiteter som omdömet om brysselkålspajen).

Att han heter samma som staden, och att bussen han kör är märkt 23 Paterson, ska vara ett sammanträffande, men anspelar på en av huvudrollsinnehavarens favoritförfattare, William Carlos Williams, som skrivit diktverket med samma namn, Paterson (från 1963). Det handlar om staden och dess människor och där skriver författaren ”en man är verkligen en stad”. Som om bussföraren genom sina dikter blir staden han vistas i.

Och i stället för att ge efter för flickvännens bedjan om att få höra hans dikter, läser Paterson imagisten Williams ”This is just to say” för honom. Den handlar om att äta upp plommon som ”du antagligen/ sparat/ till frukost”. ”Förlåt mig/ de var utsökta”. Kanske en stil han försöker efterlikna. Hans egen första dikt handlar om tändstickor.

De har massor hemma, de har favoritmärken och texten på locket till en av favoriterna liknar en megafon. Det skulle gå att ifrågasätta hans storhet som diktare, men det känns inte relevant.

Paterson tvekar inte, suddar inte ut, och jag får känslan av att de inte är till för att bedömas, att de, på samma sätt som hans yrke, bussförare, är en del av hans liv. Det rullar vidare.

Paterson

• Av Jim Jarmusch

• Med Adam Driver, Golshifteh Farahani med flera.

• Biopremiär den 6 januari