Det ser ut som en klassisk stadsteater. Kanske inte lika pampig som Dramaten i Stockholm men pelarna och de höga dörrarna indikerar finkultur. Den lilla teatern ligger i stadsdelen Mitte, en kort promenad från Alexanderplatz. Läget är symboliskt invid stadsoperan, det tidigare kejserliga slottet som är under uppbyggnad och Humboldtuniversitetet.

Innanför Maxim Gorkis tunga dörrar råder feststämning. Unga och gamla, med olika bakgrund och från olika områden har kommit för att se ”Play of the year 2016”, The Situation.

Pjäsen börjar med ”Lektion 1: Wer bist du?”, vem är du? Språkläraren Stefan (Dimitrij Schaad) försöker få sina elever att traggla tyska meningar. Men de vill föra diskussionen framåt. ”Jag vill hjälpa nya från Syrien”, säger Stefan och passar sig för att inte trampa i klaveret vad gäller ”The Situation”, det vill säga läget i Mellanöstern.

Så följer fler lektioner och de personliga historierna vecklar ut sig. Ayan Majid Agha spelar syriske
Hamoudi som säljer hummus genom ett cykelstånd och tar upp konflikten mellan Israel och Syrien: Med israeler skulle han inte kunna skaka hand.

Det är rappt, roligt och initierat. Och tar integrationsdebatten till en ny nivå.  Språken växlar mellan engelska, tyska och arabiska och allt översätts till engelska på väggen ovanför.

Som med alla pjäser de fyra senaste säsongerna, sedan chefsduon Jens Hillje och Shermin Langhoff tog över, har pjäsens manus utformats i samarbete med skådespelarna.

– Vi talar för hela staden, säger konstnärliga ledaren Jens Hillje (i mitten). Han är glad över scenen Studio R – som ska vara en nagel i ögat på moderteatern. Här är publiken yngre och radikalare. Foto: Ulrika Walmark

Hela ensemblen byttes ut, med undantag för en trotjänare, Ruth Reinecke. Sådan är den tyska teaterseden. Fast personal, som på till exempel Dramaten där Gorki gästspelade i höstas, gör det svårt att förändra i grunden, anser Jens Hillje och rabblar skådespelarnas olika bakgrund: turkisk, kurdisk, arabisk, israelisk, palestinsk, rysk, tysk, ortodox, protestantisk, katolsk, sunni, shia, judisk …

Tre skådespelare är svarta. En del är straighta, andra ”inte så straighta”. En skådespelares far hade varit fångvaktare på ett läger i forna Jugoslavien där den andras far var fånge och dog, vilket bearbetades i The Situation-regissören Yael Ronens Common grounds.

– Vi har alla konflikter inom företaget. Det uppstår svåra situationer, men konflikterna kan alltid bli konst. Och vi kan vara kritiska i alla riktningar.

Ayham Majid Agha var teaterlärare och skådespelare i Syrien. Under fyra år filmade han revolutionen och kriget. Igenkänd på gatorna blev han för en ”löjlig tv-serie” som visades i 52 kanaler i arabvärlden med 500 miljoner tittare. Syrier är sexiga skådespelare, säger han, de är som européer för araberna, med sin ljusa hy.

Syrien lyfte fram sina skådespelare utomlands, med officiell stämpel i passet, men på hemmaplan behandlades de uselt. Teatrarna kontrollerades av antingen regeringen eller säkerhetstjänsten.

Och när Ayham Majid Agha undertecknade ett brev mot regeringen blev det officiellt att han var oppositionell.

– Jag bestämde mig för att lämna Syrien. Annars hade jag fastnat i klichéartat skrivande, om blod, våld och raketer. Det blir klichéer för du ser det varje dag men du vet inte vad folk tänker, säger han.

2013 reste hans teatergrupp på en turné i Europa och han spelade sedan tre dokumentära pjäser på Maxim Gorki, innan han förra året tillfrågades om att blir chef för den exilensemble som skulle startas.

– I Tyskland handlade allt om ordet flykting, säger han, som själv genomgått oändligt många intervjuer med regissörer – ”Kom du med båt? Satt du i fängelse?” – som fått ett abrupt slut efter att han framhållit sin yrkesroll.

På Gorkiteatern vill man inkludera alla, även hundar är välkomna. Foto: Ulrika Walmark

På Maxim Gorki gick tankebanorna i stället: Vi bygger plattform, en alternativ scen där immigrantskådespelare kan agera direkt och tillsammans med dem som har tyska som modersmål. Tyskan får komma successivt. En textremsa över scenen – så enkelt övervanns språkbarriären.

Nu ingår den sju personer stora ensemblen i teaterns vanliga verksamhet. Ayham Majid Agha har inte sökt asyl utan har arbetstillstånd. Han irriteras över att det blivit så svårt med visum för Europa. Han stoppas alltid i tullen och missar flyget.

– Varför stoppar de inte tatuerade? Jag ser inte ut som en terrorist. Ingen ser ut som en terrorist. Och varför är det IS de är rädda för, när landet är fullt av nynazister, säger han.

Men få orkar lyssna, tycker han. Som när han tar upp konflikten mellan Israel och Syrien. Den känner få till. Själv har han råkat ut för en redaktör som i förordet beskrev Golanhöjderna som israeliska, trots att de är ockuperad syrisk mark. Det gör honom och de andra syriska poeterna i antologin till förrädare, och hindrar dem att resa till tolv arabländer.

Men redaktören har inte lyssnat. Ifrågasätter i stället hans syn på judar.

– Jag är självklart inte antisemit, eller anti-Israel. Min fru är judinna och hennes familj besöker oss flera gånger om året. Det handlar om en lag i Syrien, och om ockupationen.

Maxim Gorki har högsta andelen skådespelare från arbetarhem. Där kände sig Ayham Majid Agha bekväm och som hemma från första stund. På teaterträdgården möter han Ruth Reinecke, hon gullar med hans bebis. Jag måste ta hand om henne nu, säger han. Såklart, säger hon.

1979 spelade en 24-årig Ruth Reinecke Tjechovs Tre systrar här. Hon tyckte att de socialistiska styckena som kom att stå på den östtyska teaterns repertoar fram till murens fall var enformiga och tråkiga, men hon gillade regissören Thomas Langhoff. Mot slutet av 1980-talet blev teatern modigare och satte upp Volker Brauns Übergangsgesellschaft (Övergångssamhället) som förebådade DDR:s slut.

Nästa år spelar Ruth Reinecke in säsong fyra av tv-serien Weissensee. Men det är på teatern hon känner sig hemma. Foto: Charlotta Kåks Röhammar

Den 4 november 1989 var hon med när Berlins teatrar drog ihop en demonstration på Alexanderplatz. En halv miljon kom, och krävde att det socialistiska samhället förändrades, annars skulle de unga fortsätta fly. Heiner Müller, en av Tysklands främsta dramatiker, sa uttryckligen att han ville se fria fackföreningar.

– Jag tyckte det var väldigt radikalt. Och hela känslan var väldigt, väldigt speciell, säger Ruth Reinecke.

Sedan gick hon vidare till sin arbetsplats och hörde fortsättningen på radio bakom scenen. Men att muren skulle öppnas fem dagar senare hade de inte trott – och inte heller krävt. Nu stoppas Ruth Reinecke på stan av ungdomar, för sin roll i tv-serien Weissensee, där hon spelar Marlene Kupfer, fru till en Stasi-officer, före och efter murens fall.

– Det var en lyckträff att jag fick den rollen, jag har glatt mig mycket. Nästa år spelar vi in säsong fyra.

På teatern har hon blivit kvar. I 37 år, med fem olika ledningar. Mycket har hänt sedan kommunismens tid. Då fanns nästan inga invandrare, nu är Berlin internationellt. Allt förändras, säger hon, ”men det viktiga är hur vi ser på världen, vad vi vill visa”. Under hösten har hon stått på scen med pjäsen Atlas des kommunismus, där kvinnor mellan 9 och 84 år berättar om sin erfarenhet av socialismen.

Hon ser med glädje på hur de yngre migrantkollegerna med energi tar över teatern och tycker att det berikat hennes liv. Och att hon lärt sig mycket om integration:

– Var finns smärtpunkterna? Vad är inte löst? Jag ser det som en stor berikning.

Rasister portade

En föreläsning på Maxim Gorkiteatern höll på att infiltreras av nazister. Men entrévärdarna upptäckte det och hängde upp ett plakat utanför, som säger att högerextremister, rasister, nationalister och antisemiter göre sig icke besvär. – Vi har många från överlevandefamiljer, vi måste garantera säkerheten, säger Jens Hillje, som gärna tar personliga diskussioner. Men offentliga? Nej, 99 procent av de debatterna slår fel.

Siffror

Teater Gorki är inne på fjärde säsongen med Jens Hillje och Shermin Langhoff som konstnärliga ledare. 18 skådespelare är anställda och utöver det är 15-20 frilansar engagerade.  Under duons första år höjdes publiktalet med 25 procent från 80 000 och har sedan legat på en nivå kring 100 000. Föreställningarna har över 90 procents beläggning. Stora scenen rymmer en publik på 430.