38 miljoner kronor. Så mycket är ett liv värt. Det är åtminstone nationalekonomen Lars Hultkrantz forskargrupps förslag till Trafikverket som prislapp på ett statistiskt människoliv. Grunden är intervjuer med skattebetalare och viljan att rädda ett människoliv är alltså mycket stort. Men vårt gemensamma system för att rättvist fördela resurserna riskerar att slås sönder av privata sjukvårdsförsäkringar.

Dessa privata sjukvårdsförsäkringar har tredubblats de senaste tio åren och i dag omfattas 640 000 personer i Sverige av dem. De flesta är tecknade av arbetsgivaren, men allt fler TCO- och Sacoförbund erbjuder sina medlemmar möjligheten att teckna försäkringar till attraktiva premier. LO-facken står emot och LO-kongressen beslutade i våras att LO-styrelsen tvärtom ska arbeta för att stoppa utvecklingen. Vilket också är den enda rimliga vägen framåt.

Endast det bästa är gott nog åt folket, sa den socialdemokratiska ideologen och mångåriga socialministern Gustav Möller. Riksdagen har också beslutat att vård ska ges efter behov, men med privata sjukvårdsförsäkringar undergrävs tilltron till systemet. Vissa får komma före i kön samtidigt som alla är med och finansierar den offentliga vården genom sina skatter. I stället för att den allmänna sjukvården håller högsta jämna kvalitet möjliggör det för dem som har råd att köpa snabbare gräddfiler in till vården.

Dessutom riskerar försäkringarna att skada förtroendet för den gemensamma vården när behovsprincipen inte längre gäller. Även viljan att betala skatt riskerar att minska för den som upplever sig behöva betala två gånger för sin sjukvård.

Anledningarna till att de privata sjukvårdsförsäkringarna ökar är många. En är en ökad misstro till svensk sjukvård. Myndigheten för Vårdanalys har i en befolkningsstudie 2016 visat att patienternas upplevelse av tillgängligheten till vård och möjligheten till delaktighet är lägre i Sverige än i andra liknande länder. Befolkningen upplever också i lägre utsträckning att kvaliteten på sjukvården är god och att sjukvårdssystemet fungerar väl.

Allt detta är upplevelser och det finns undersökningar där den svenska vårdkvaliteten tvärtom hamnar i topp. Men differensen är värd att ta på allvar. De svenska vårdköerna ökar igen och en ökad misstro kombinerat med att allt fler skaffar privata sjukvårdsförsäkringar är en obehaglig utveckling.

Så länge det finns vinster med att teckna en sjukförsäkring privat går det inte att lägga ett individuellt ansvar på medborgarna för en jämlik vård. Att vilja skydda sin hälsa, sina anställda och kunna erbjuda viktiga medlemsförmåner kan aldrig vara fel. Men det måste vara en politisk uppgift att se till att offentligt finansierad och organiserad sjukvård inte undergrävs.

Det handlar om att se över regelverken. Men det handlar också om organisation och vårdens ekonomiska resurser. Det behövs krafttag när det gäller första linjens vård i Sverige där primärvårdens organisation har en resurs- och förtroendekris. Och med de havererade förhandlingarna om storregioner får inte diskussionen om sjukvårdens framtida organisation avstanna.

Regeringen måste tydligt slå fast att sjukvården solidariskt ska finansieras genom skatter, men måste också börja diskutera sjukvårdens uppdelning mellan kommun, landsting och stat. Vårdplatsbrist, kompetensförsörjningsproblem och växande köer är tydliga tecken på att något inte står rätt till.

Ansvaret för en jämlik vård måste ligga på samhället. Att inte reglera privata sjukförsäkringar hårdare och att låta vårdens nuvarande organisation fortgå är att fortsatt stoppa huvudet i sanden och leder in på ett slutande plan till en vård som inte längre är till för alla.

Maria Ehlin Kolk