När land efter land faller för populismen får globaliseringen skulden. Men svenska ekonomer menar att västvärldens växande inkomstklyftor inte är någon naturlag. Politiken är medskyldig.

Efter politiska segrar för nationalistiska och populistiska krafter i Storbritannien, USA och nu senast i Italien har globalisering och ökad frihandel kommit att ifrågasättas. En rad debattörer hävdar att protektionistiska krafter vinner mark eftersom breda inkomstlager i västvärlden har förlorat på växande handel med utvecklingsländer som Kina och Indien.

– Men kopplingen till globaliseringen är vansklig. Det är mycket svårt att mäta hur globaliseringen slår igenom på inkomstfördelningen, menar emellertid Daniel Waldenström. Han är professor i nationalekonomi med inriktning på inkomst- och förmögenhetsfördelningsfrågor.

De som argumenterar emot honom tar ofta avstamp i forskning om den globala inkomstfördelningens utveckling före finanskrisen.

Den visar att inkomsterna har ökat snabbt i det som brukar kallas den ”globala medelklassen”.  Det handlar om stora delar av utvecklingsländernas befolkningar med folkrika länder som Kina, Indien och Brasilien i spetsen. Dessutom har inkomsterna vuxit kraftigt i den allra rikaste delen av jordens befolkning. För dem däremellan har det däremot gått betydligt sämre.

I dessa inkomstklasser finns många som tillhör den lägre medelklassen i de gamla industriländerna. Där finns personer som under de tjugo åren före finanskrisen inte upplevde någon inkomstökning alls om inflationen räknas bort.

Eftersom kurvan har slående likheter med silhuetten av en elefant har den fått namnet elefantkurvan.

Grafik: Arbetet. Klicka på grafiken för att se den större.

Grafik: Arbetet. Klicka på grafiken för att se den större.

Under decennierna före finanskrisen upplevde skilda inkomstlager i världen helt olika inkomstutveckling. I grafiken har jordens befolkning indelats i percentiler utifrån sin position i den globala inkomstfördelningen. Den första percentilen samlar individer med de lägsta inkomsterna, medan den hundrade percentilen innehåller individerna som har de högsta inkomsterna. Den genomsnittliga inkomstökningen för hela jordens befolkning var 24 procent, men personer i mitten av den globala inkomstfördelningen och de med de allra högsta inkomsterna (den globala eliten) har haft en avsevärt snabbare utveckling. Samtidigt var inkomstutvecklingen mycket långsammare bland personer i den åttonde och nionde decilen, percentil 71 till 90, där många människor från industriländernas lägre medelklass ingår.

1) Köpkraftsjusterad inkomsttillväxt.

Källa: Stone Center on Economic Inequality, City University, New York.

Ekonomerna på Stone Center i New York som tagit fram elefantkurvan över den globala inkomstfördelningen förklarar utvecklingen med globaliseringen. Slutsatsen är att vanliga löntagare i västvärlden förlorar när deras jobb flyttar till låglöneländer, medan löntagarna där vinner på utvecklingen och rika kapitalägare får bättre avkastning på sina pengar. Men deras tolkning är omstridd.

– Elefantkurvan visar inte något orsakssamband, utan en samtida samvariation. Deras historiska data är det viktiga, men vi vet inte alls om deras berättelse stämmer, invänder Daniel Waldenström.

Han håller inte med om beskrivningen av västvärldens lägre medelklass som globaliseringens stora förlorare.

– Industriländerna har följt olika vägar. Det blir därför fel att klumpa samman hela västvärlden. Amerikanska medelinkomsttagare har verkligen halkat efter, men vi ser inte samma inkomststagnation i Sverige, Danmark och Tyskland, säger Daniel Waldenström.

Enligt honom bygger teorierna bakom forskarnas resonemang på grova modeller om utrikeshandeln. Modeller som inte speglar de komplicerade upplägg som är tillverkningsproduktionens vardag.

– Resonemangen bottnar i att det skulle röra sig om marknadsdrivna mekanismer, men mycket av det här skapas av politiska och institutionella krafter. Det är inte något som bara händer, utan vi riggar systemen på olika sätt. Globaliseringen är inte någon naturlag, utan en process som kan påverkas,  rentav stoppas, säger Daniel Waldenström.

Även Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, vänder sig mot resonemanget att det är globaliseringen som driver förändringarna i den globala inkomstfördelningen.

– Forskarna bakom elefantkurvan gör det lite för enkelt för sig. Det är inte så att pengar bara har flyttats från västvärldens arbetarklass till arbetare i utvecklingsländerna. Utvecklingsländerna lever på sina egna meriter. Länder blir rika på sin egen produktivitetsutveckling, säger Sandro Scocco.

Han pekar på Storbritannien som ett exempel. Det land i världen som industrialiserades först. En utveckling som sedan upprepades världen över.

– Om teorin ”jag-blir-rik-och-du-fattig” stämde på länder borde England ha fallit tillbaka i armod. Så ser inte världen ut. Ett lands industrialisering påverkar inte andra länder negativt, säger Sandro Scocco.

Han hävdar att det inte finns något samband mellan ökad utrikeshandel och växande inkomstskillnader i västvärlden.

– Att det gått dåligt för dessa inkomstlager är en effekt av att tillväxten i de utvecklade länderna fördelats mycket mera ojämnt inom länderna sedan 1980. Breda inkomstlager får inte sin del av tillväxten, utan den tillfaller den absoluta inkomsttoppen, säger Sandro Scocco.

Han poängterar att den dramatiska ökningen i inkomstspridningen i länder som USA och Storbritannien skedde under 1980-talet, alltså före perioden då Kina och Indien gjorde sitt stora intåg på världsmarknaden.

– Det som skedde 1980 var att politiken lades om. I västvärlden har man mangrant omfördelat från arbetare till de rika genom sänkta skatter för välbeställda, minskade bidrag till behövande och krympt offentlig sektor. I Sverige anammades denna politik efter 90-talskrisen – med samma resultat, säger Sandro Scocco.

Nationalekonomen Stefan de Vylder anser att elefantkurvan bör tolkas försiktigt.

– Den börjar 1988. Det gör att den även fångar nedgången som drabbade många i Sovjetunionen och Japan, som vid den tidpunkten tillhörde den lägre medelklassen i internationella sammanhang, säger Stefan de Vylder.

Han betonar att industriländerna skiljer sig åt. I de länder där ökad handel med exempelvis Kina har lett till utslagning av välbetalda industrijobb, och industriarbetare tvingats till lågavlönade jobb i andra sektorer, kan globaliseringen ha bidragit till växande klyftor, enligt honom. Den avgörande och särskiljande punkten är ländernas olika omställningssystem. Men han framhåller också framväxten av en avreglerad, global finansmarknad.

– Skatter på tillgångar som förmögenheter och fastigheter har fallit eller, som i Sverige, rentav avskaffats. Förändringen är delvis en följd av ideologi, och delvis en följd av att globaliseringen har gjort det lättare att flytta pengar över gränserna. Så det har blivit mer lönsamt att vara rik, säger Stefan de Vylder.

Anders Eld