En av hörnstenarna i LO-förbundens gemensamma avtalskrav är att årets låglönesatsning inte ska betalas med försämringar på andra områden. Men det innebär också att lägstalönerna ska hänga med upp. Med andra ord; ett extra påslag för lågavlönade ska inte kompenseras med att låta lägstalönerna sacka efter.
Och det är en nog så svår uppgift.
Vissa eftergifter har flera gånger tidigare använts för att få upp löneökningarna, främst för låglöneförbunden. Det har kunnat vara förändringar i scheman eller arbetstidsberäkningar som arbetsgivaren har lagt fram som motkrav för att gå med på fackens lönekrav. Även lägsta-lönerna har tidigare använts. En något högre utgående lön kan alltså arbetsgivaren tycka är ok om de anser att de kan kompensera de extra lönepåslagen med förändringar på andra områden.
Detta tvivelaktiga köpslående vill LO-förbunden nu gemensamt få ett slut på. Lön ska förhandlas som lön, och inte blandas ihop med annat. Men runt lägstalönerna kan det bli strid.
Att lägstalönerna måste sänkas har länge varit ett av arbetsgivarnas mest använda mantran. Att säga nej till dessa sänkningsförslag har varit LO-förbundens stående svar.
Redan på 1950-talet försvarade arbetsgivarna extra låga ingångslöner för kvinnor med argumentet att vi annars skulle få se horder av sysslolösa kvinnor driva runt på stan utan mening och mål eftersom ingen arbetsgivare ville anställa dem till så höga löner.
Under 2000-talet var det ungdomar som skulle driva runt i horder om inte ingångslönerna sänktes. Först då de rödgröna vann valet 2014 och på ett år fick ned ungdomsarbetslösheten till den lägsta på 13 år tystnade argumenten. De rödgröna hade lyckats ge ungdomar jobb utan att ändra på några lägstalöner och dessutom genom att till och med gå i andra riktningen och ta bort den sänkta arbetsgivaravgiften för företag som anställde unga.
Ingenting, vare sig på 1950-talet eller 2000-talet, visar att fler jobb skapas med lägre lägstalöner.
Men nu, när i stället flyktinginvandringen lyfts som ett skäl att sänka lägstalönerna har arbetsgivarna kunnat luta sig mot ett kompakt stöd från Allianspartierna och SD. Dessa partier har på ett eller annat sätt drivit på för att sänka lägstalönerna för de redan lägst avlönade.
Men betyder lägstalönen egentligen så mycket? Inom många avtalsområden, ofta med liten personalomsättning, är det ju ändå bara ett fåtal som har lägstalöner. De flesta ligger en bit högre. Tyvärr kan det på sikt ändå få stora följder.
Vad som händer blir tydligt om vi ser till avtalsområden med stor personalomsättning. Inom hotell- och restaurangbranschen har företagen i snitt 50 procents personalomsättning per år och nya medarbetare anställs ofta på lägstalönerna och inte en bit högre.
Här går det alltså snabbt för ändrade lägstalöner att slå igenom på hela avtalsområdet och på sikt sänker alltså alla sin relativlön. På ännu längre sikt slår alltså lägre lägstalöner igenom även på avtalsområden som har låg personalomsättning och där få går på lägstalöner.
Att låta lägstalönerna sacka efter är alltså ett lose-lose-koncept. Det skapas inte fler jobb, nyanställda får lägre lön och på sikt får alla inom avtalsområdet en lägre löneutveckling än de skulle ha fått om lägstalönerna hållits uppe.
Det är till och med så att lägstalönerna egentligen borde höjas lite mer än utgående löner för att kompensera för löneglidningen. Utgående lön kan glida iväg över avtalsperioden, mer på vissa avtalsområden, mindre eller inte alls på andra. Men lägstalönerna är alltid konstanta och rör sig aldrig uppåt under en avtalsperiod.
Att höja lägstalöner mer än utgående lön blir dock troligen svårt, men förhoppningsvis står LO-förbunden ändå emot arbetsgivarens vilja att sänka dem.
