Jag har fått en ny polare från Latinamerika – från Uruguay. När han berättade det sa jag att jag har vänner från Peru, Argentina och el Salvador, men aldrig träffat någon från Uruguay tidigare. ”Är det sant, sa han då och vände sig förvånat om. De flesta uruguayaner du träffar i Sverige är från Montevideo, jag är från landsbygden”.

”En äkta gaucho”, säger han stolt och visar med armarna som om han skjuter med ett gevär.” Jag låtsas veta vad en gaucho är, men jag har bara ett hum om frågan. Jag skäms över att inte kunna något om hans historia. När jag kommer hem googlar jag, och får reda på att en gaucho är en boskapsskötare, erkänt skickliga ryttare och lassokastare.

Min nyblivne polare driver en liten verksamhet där han jobbar själv. Han tjänar inte alls mycket och ofta tänder han inte ens ljuset i cafét. Omsättningen är inte så stor, men däremot sätter han ett stort värde på sin hantverksskicklighet.

Häromdagen blev han lite sur när jag först beställde en skaldjurssoppa till brunch, sa att jag skulle gå i väg i ett par minuter men blev lite fördröjd. När jag kom tillbaka sa att han maten blir förstörd, att han inte gillar att servera maten då. Fast egentligen var soppan rykande het, jag tolkar det som en gest för perfektion.

Och när man beställer en cappucino frågar han aldrig om vilken storlek man vill ha. Man får alltid ett litet glas eller en pappersmugg om man ska ta med kaffet, aldrig mellan eller stor.

En cappucino innehåller i regel mycket mindre mjölk än en latte. Vill man ha mer mjölk, så kan man lika gärna beställa en latte.

Hans chili- och vetesoppor är brutala, smakar inte som något annat jag ätit förut. Hans äggmackor är goda. På de röda väggarna har han målat Che Guevaras ansikte. Häromdagen stod vi och pratade. Han berättar att han är ensamstående. Sen börjar han prata om Uruguay.

”Vi har problem med fattigdom och arbetslöshet, knarket flödar på gatorna. Så var det aldrig förr. Det riktigt fina kokainet, det tar de till USA. Av det som är kvar, kristaller och restprodukter i tillverkningsprocessen, det löser man upp med bensin.

Sen samlar man upp skiten till en liten bit som ungdomarna röker. Det är värre än crack och smutsigare än heroin. Ruset varar i 15 minuter och du blir fast från första gången. Det kostar inte mycket, bara fem eller tio kronor. Så man behöver nytt hela tiden.”

Jag berättar då att vi fått samma problem i Irak. Där har nyligen en ny alkohollag gått i kraft. Numera är all import, försäljning och bruk förbjudet och belagt med höga böter. Ironiskt med tanke på att ölen uppfanns av babylonier i Babylon. Vissa menar att det gynnar politiker, vars knarkintressen finns på svarta marknaden.

Jag tänker på hur våra öden har korsats. Den ena härifrån och den andra därifrån och nu är vi båda här. Jag vill också erinra mig om att nästan alla vi med någon slags utomeuropeisk bakgrund befinner oss i Europa som ett resultat av kolonialism.

Sen tänker jag på vad som kan hända när man tar en riktig kolonialherre och sätter honom på ett podium i världens mäktigaste krigsmakt. Vad kan resultaten tänkas bli?