Stress och psykisk ohälsa är en starkt bidragande orsak till de ökande sjuktalen sedan 2010. Den ökar inom privat verksamhet och, som tidningen Kommunalarbetarens nya granskning visar, även bland offentliganställda.

Det är en ökning som varken är bra för individen eller statskassan. Men i jakten på lösningar får vi inte gå bort oss i högre krav på individen eller försöka finna utvägar som bara syftar till att pressa kostnaderna.

Huvudvägen måste i stället vara att skapa ett samhälle och ett arbetsliv som inte gör folk sjuka. Utan tvekan har arbetsgivaren ett stort ansvar. Men det finns också andra faktorer som måste ändras. En av dem är skillnader i sjukskrivningar mellan könen.

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har i en ny rapport granskat nära 700 000 läkarintyg. Rapporten visar att läkare sjukskriver män längre än kvinnor. Det gäller alla sjukdomar och både för korta och långa sjukskrivningar. Män får längre sjukskrivning vilket enligt analysen varken handlar om att de skattar sin ohälsa större eller att läkarna bedömer dem som sjukare.

Både kvinnorna och läkarna upplever kvinnorna som sjukare men männen sjukskrivs ändå fler dagar för samma diagnos. Det är ett orimligt resultat som tyder på att läkarnas sjukskrivningskompetens måste bli högre.

Dessutom måste Försäkringskassan genast sluta jaga individer och sluta försämra sjukförsäkringen. Regelförändring från 1 november i år gör att patienter utan fullständiga sjukintyg riskerar att bli utan ersättning. Om kompletteringar fattas till intygen kommer Försäkringskassan inte att betala ut pengar.

Argumenten är en ökad rättsäkerhet som dock enbart kommer att resultera i att patienter hamnar i kläm och vården pressas allt mer. Patienter riskerar att bli utan ersättning långa tider. Men att minska sjuktalen med en försämrad försäkring hjälper inte sjuka att bli friskare.

Och vid sidan om dessa brister ser vi alltså en stark koppling mellan höga sjukskrivningstal och passiva arbetsgivare. Kompetensen att skapa stress och illa fungerande arbetsmiljö är tyvärr större än kunskapen om rehabilitering. Landstingen och kommunerna som borde vara goda exempel är dessutom sämst i klassen när det kommer till sjukskrivna arbetstagare. Skola, vård och omsorg är alla arbetsplatser med hög för risk för sjukskrivning.

Här har arbetsgivarna länge mötts av både för lite morot och för lite piska för att ta ansvar för sina anställdas sjukdom. Företagshälsovården har krympt och arbetsgivarna kommer ofta alldeles för sent in i sjukskrivningsprocessen. Allt för sällan anpassas arbetsuppgifter och rehabiliteringen blir nedbantad till ett minimum.

Det var ett av skälen till att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i våras hotade med lagstiftning. Om fack och arbetsgivare inte lyckades enas om en väg mot färre långtidssjukskrivningar skulle arbetsgivaren tvingas betala 25 procent av sjukpenningen efter 90 dagars sjukskrivning.

Det var en lösning som varken arbetsgivare och fack ville ha, arbetsgivaren för att det kostar pengar, fackförbunden för att fackens medlemmar inte ska börja bli bedömda utifrån risken för en eventuell framtida sjuklighet.

I september lyckades fack och arbetsgivare bli eniga om långtgående ”avsiktsförklaringar” om hur arbetsplatserna ska bli friskare, både för offentligt och privat anställda.

Men dessa dokument får inte glömmas bort efter att hotet om lagstiftning dragits tillbaka. Företagshälsovård måste bli en norm på hela arbetsmarknaden och inte enbart någon bonus. Rehabilitering och tidiga insatser på arbetsplatser måste till mycket tidigare än i dag. 

Sjukvården och Försäkringskassan har ett stort ansvar att förbättra sjukskrivningsprocessen. Men utan en ansvarstagande arbetsgivare och ett partsgemensamt arbetsmiljöarbete kommer de stressrelaterade diagnoserna att fortsätta öka.

Maria Ehlin Kolk