Foto: Carl bengtsson/Skarp agent

Foto: Carl bengtsson/Skarp agent

En gitarrist, en mikrofon och Leif Andrée som blandar humor och svärta. 

På en dovt upplyst scen, sparsmakat iordningställd med tio vinterkala träd, kliver Leif Andrée upp på scenen, helt klädd i svart och inleder sin självbetitlade monolog med orden ”Första gången jag stod på en scen kissade jag på mig.

Och jag har aldrig varit lyckligare”. Minnet från årskurs 2 på Aspuddens skola sammanfattar den livslånga kärleken till teatern och skräcken för att inte duga.

Leif Andrée delar naket och intimt med sig av berättelsen om Leif. Inga detaljer är för privata när publiken bjuds in i hans minnen. Som hur hans mamma blev svårt misshandlad i hemmet under flera år.

Alkoholen som en röd tråd. Mamman som kom från en statarsläkt ärvde smaken för alkohol från Leifs morfar som söp ihjäl sig. Törsten gick vidare till Leif. Han flydde det trasiga hemmets våld, först till simklubben, sedan till teaterns värld.

Vidriga uppväxtförhållanden som lindas in i lika delar humor och svärta. Och hela tiden finns musikens betydelse närvarande, med gitarristen Susanna Risbergs mellanspel, ibland sångackompanjerad av punkaren Leif, Bowieälskaren Leif eller rockstjärnan Leif.

Det är en känslofylld och berörande föreställning, bara lite för lång (2,5 timmar inklusive paus).

Teater

Leif

Kulturhuset Stadsteatern

Regi: Ole Anders Tandberg
Manus: Lucas Svensson
Medverkande: Leif Andrée, gitarrist Susanna Risberg