Brian Poncin, of Chicago, a member of the American Federation of State, County and Municipal Employees (AFSCME) union, Local 2858, holds a sign with images of Republican presidential nominee Donald Trump and running mate Indiana Gov. Mike Pence during a rally at the Trump International Hotel Las Vegas in Las Vegas, Wednesday, July 20, 2016. AFSCME members, in Las Vegas for a convention, came out in support of the Culinary Workers Union, Local 226, which is trying to unionize workers at the hotel. (Steve Marcus/Las Vegas Sun via AP)

Foto: Steve Marcus/Las Vegas Sun/TT

Enligt en seglivad mytbildning skulle USA sakna arbetarrörelse. Men denna föreställning torde ha kommit på skam inför presidentvalet, inte bara genom att Bernie Sanders blev synlig också för dem som annars vårdar berättelsen om USA som kapitalistiskt och enbart kapitalistiskt.

Fackföreningsfederationen AFL-CIO skärpte tonen för varje vecka och aktualiserade frågor som fri skolgång och sådant som man prioriterade i organisationernas begynnelse. Facket har inte missat något tillfälle att påpeka när Trumps företag har brutit mot kollektivavtal.

Stödet till Hillary Clinton var otvetydigt. På en av AFL-CIO:s valfilmer beskrev en aktivist Clinton som inte bara den viktigaste personen i valrörelsen, utan i USA:s hela historia. Det senare må bokföras på överdrifternas konto, men arbetarrörelsens hållning är likväl intressant och borde mana många radikala debattörer på den här sidan Atlanten till eftertanke, trots att valresultatet inte gick fackets väg.

Den fackliga rörelsen i USA är äldre än vad den är i många andra länder. Emellertid valde den, eller nödgades välja, andra metoder än en Saltsjöbadsandans samarbetskultur. Det blev strejker, ockupationer och direkta aktioner, någon gång sabotage – kort sagt oförsonliga konfrontationer, ofta till följd av att brutala arbetsgivare fick presidenten att skicka ut militära trupper mot strejkande arbetare.

LÄS OCKSÅ ”Trumps väljare är de människor han föraktar” – Vesna Prekopic

Redan år 1648 organiserade sig Bostons skomakeriarbetare. Knappt 200 år senare grundades Working Men’s party. I likhet med vad som gällde för de första svenska motsvarigheterna var det inte proletärer som bildade dessa organisationer. Det är heller inte särskilt anmärkningsvärt.

Många städer var visserligen på väg att bli industrialiserade, men fabrikerna befolkades inte av lönearbetare, utan av ensamarbetande hantverkare – om man så vill en motsvarighet till vår tids f-skattare. Historien upprepar sig för alla inom och utanför det så kallade prekariatet.

Det kontroversiella i facklig aktivitet blev särskilt uppenbart år 1806. En domstol stämplade organiserad samverkan mellan arbetstagare som konspiration. Ett tiotal arbetstagare i Philadelphia, Pennsylvania, hade enat sig om att arbeta endast om de fick de ersättningar som de tyckte var rimliga. De hade också kommit överens om att vägra arbeta för lägre belopp än de överenskomna.

Dessutom skulle de vägra arbeta tillsammans med någon som hade accepterat lägre belopp. Senare hävdes domstolens beslut.
Den här typen av kartellbildning, att löntagarna kommer överens om var smärtgränsen för löner och annat går, blev själva grundbulten för fackligt arbete och förhandlingar med motparten.

Kvinnor hade inte gjort insteg i industrin ännu, utom i New Englands bomullsspinnerier. American Federation of Labor, AFL, försökte så småningom öppna för kvinnor att bli medlemmar och att inspirera kvinnliga arbetare till att bli unionister.

Men motståndet var stort, skrev Theresa Wolfson i The Woman Worker and the Trade Union (1926). Ofta fanns en motsättning mellan förbundens ledningar och avdelningar. Vackert formulerade resolutioner mötte inget gensvar längre ned i organisationerna.

Så sent som 1922 fanns fem förbund som inte tillät kvinnor att bli medlemmar. Kvinnor i många fackföreningar betalade lägre avgifter än deras manliga kamrater; de var inte fullvärdiga medlemmar, trots att deras jobb inte skilde sig från männens. Män och manliga fackföreningar förstod inte att kampen för kvinnors arbetsvillkor också gynnade männen.

I boken The Death and Life of American labor (2015) av den omstridde men respekterade sociologen och vänsterdebattören Stanley Aronowitz struktureras det amerikanska fackets olika perioder på ett tydligt sätt. Aronowitz går tillbaka till den perioden då Knight of Labor startade, ursprunget till det som fortfarande gäller i viss mån, federationen AFL-CIO.

Dess tidiga ordförande Samuel Gompers landvinningar i stålindustrin och slakterierna ges stort utrymme i framställningen, liksom fackets ökade inflytande under och efter New Deal. 
Det som har förekommit, och fortfarande förekommer med hårdhänt union busting från bolag och vissa delstaters myndigheter har resulterat i ett tillbakaträngt fack.

Det råder ofta obalans i kollektivavtalen – då facket inte har rätt att ta till stridsåtgärder ens om förutsättningarna förändras under så långa avtalsperioder som fem sex år. Bilarbetarnas UAW nämns som ett exempel på ett fack, som har drabbats av att organisationsfriheten inte är total. De stipulerade omröstningarna på företag gör att bara det fack som har störst stöd får rätt att förhandla.

Stanley Aronowitz uppehåller sig vid motståndet mot offentliganställdas organisationer i Wisconsin för några år sedan och avskedandet av 11 000 trafikledare. Författaren hänvisar till fackförbunden i Europa; han ser dessa rörelsers villkor som föredömliga. En kritisk läsning ger dock vid handen att dessa avsnitt i en övrigt mycket analytisk bok är lite väl skönmålande.

Visst är samarbete att föredra framför konfrontation. Men när författaren tillskriver europeiska fack närmast obegränsad makt, får detta noteras på samma mytbildningens konto som vissa svenska omvärldsanalytiker dammar av i sina kommentarer om USA.

LÄS OCKSÅ ”Det ligger fortfarande katastrofer framför oss, men jag hoppas att många människor vaknar upp” – Arbetets stora intervju med Michael Moore 2009.

Hur kommer det sig att arbetare i USA gärna väljer anarkismens eller syndikalismens väg? Stanley Aronowitz hänvisar till bakgrunden från tiden för Haymarketmassakern och alla krigsliknande attacker mot en strejkande arbetarklass.

Historikern och författaren William A Pelz, aktuell med boken A People’s History of Modern Europe (2016) har en annan och kanske intressantare förklaring. När jag intervjuade honom i Chicago sa han:
”Det har att göra med att USA ett individualistiskt land. Då ligger det nära till hands att välja individualistiska lösningar.”

Den intresserade behöver inte leta länge efter skönlitterära gestaltningar av vådan av fackligt arbete. De slutade inte med Upton Sinclair. De har fortsatt med Philip Roth, aktuell på svenska med Bonniers samlingsutgåva av fyra Rothromaner. Gift med en kommunist (översättning Hans-Jacob Nilsson) med radioskådespelaren Ida Rinn i centrum har häxjakten under McCarthytiden som fond, och återkommer till kommunisters infiltration i till exempel lärarnas och gruvarbetarnas fackförbund.

Statens paranoida kartläggning av skådespelare och andra med förmodat kommunistiska sympatier är fond, medan romanen utvecklas till en inre resa i karaktärernas tankar och relationer, deras liv i skuggan av McCarthy-hysterins.


Ida Rinns fanatism är ett tema, men författaren ger genom de övriga romanfigurerna och genom undertexten tvivlet och besvikelsen gestalt. Till slut inställer sig frågan om värdet och värdelösheten i ett engagemang, vare sig det nu gäller en totalitär eller annan ideologi: Var det värt allt detta?

Ja, absolut, brukar svaret lyda både med och utan facit i hand. Det svarar också i dag de fackliga valarbetarna trots utgången av valet.

Jan-Ewert Strömbäck författare, senaste bok Upp till kamp, historien om första maj i Sverige och USA (2016)