Donald Trumps väljarstöd bland fattiga arbetare borde vara en rejäl väckarklocka för svenska politiker. De vita arbetarnas röster, som blev tungan på vågen när Trump skördade högerpopulismens största seger, är ett resultat av ett omfattande antifackligt arbete, en antifacklig strategi som vi också ser i Sverige.
De amerikanska arbetsgivarnas decennielånga attacker för att krossa facken motsvaras i Sverige av Allianspartiernas kompakta motstånd varje gång svenska fack kräver kollektivavtal på enskilda arbetsplatser.
Motsättningar mellan vita och svarta och mellan infödda och invandrare som ofta nämns som ett skäl till de amerikanska arbetarnas splittring, motsvaras i Sverige av Sverigedemokraternas uttalade rasism, men även av Allianspartiernas låglönekrav för nyanlända och genom Moderaternas stigmatiserande retorik som utmålar nyanlända som lågutbildade bidragsfuskare.
En tredje faktor vi ser såväl i USA som i Sverige är attackerna mot arbetsrätten. I USA kan en amerikansk arbetsgivare i praktiken avskeda en misshaglig person från en dag till en annan, något som amerikanska motsvarigheten till LO, organisationen AFL-CIO, misslyckades med att få Obama att ändra på trots sina åtta år vid makten.
Moderaternas nya välfärdspaket som presenterades för ett par veckor sedan, och som förespråkar en nedmontering av den svenska lagen om anställningsskydd, har klara likheter med amerikansk arbetsrätt. Och följden av de antifackliga vindarna har i USA varit uppenbara:
Amerikanska arbetares löner har i stort sett stått stilla under de senaste decennierna medan den övre medelklassen dragit ifrån, men de som dragit politisk nytta av denna utveckling är inte de politiska falanger som skapat förändringarna, utan högerpopulismen genom Donald Trump.
Vita manliga arbetare är den enda grupp som har uppvisat sjunkande medellivslängd, ökande hälsoproblemen och stigande självmordstal. Och det är också den grupp som i hög utsträckning röstar på Trump. Är det då samma utveckling vi ser i Sverige?
Nej, historiken är totalt annorlunda här, vad Sverigedemokraternas propaganda än påstår. I Sverige har reallönerna för LO-anslutna på 20 år ökat med över 50 procent. Det är en löneutveckling som få västländer kan konkurrera med. Endast ett av dessa tjugo år har LO-anslutna misslyckats med att få en reallöneökning. Vi har fortfarande lagar och avtal som skyddar vid anställningar även om de är under ständig attack.
I USA ser vi en tydlig koppling mellan Trumpröster och den vita arbetarklassens försämrade ekonomi och livsbetingelser. I Sverige finns ingen sådan koppling. I Sverige har i stället den typiske SD-röstaren bra ekonomisk standard och en hyfsad utbildning. Dessutom har de fått det allt bättre under de senaste decennierna.
Rasismen är än så länge den drivande normen bland Sverigedemokrater, inte någon faktiskt ökad fattigdom. Men vad händer om vi bejakar borgarnas krav på lägre löner för de redan lägst avlönade? Vad händer om facken slås i spillror som i USA och Moderaternas ambition att avskaffa lagen om anställningsskydd lyckas?
SD:s påhittade propaganda om att allt är invandrarnas fel får då lättare fäste om en faktisk försämring för många kan börja skönjas. Även här blir då varken liberaler eller konservativa de politiska vinnarna, utan det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna.
Trumps och populisthögerns tal om systemkollaps, ”kriminella” politiska motståndare, hat mot fackliga ledare och rasistiska utspel påminner till stor del om Sverigedemokraternas ord här i Sverige.
Det borde vara en varning till ansvarsfulla politiker om vilka som tjänar på att öka klyftorna, montera ned facken, upphäva lagen om anställningsskydd och sänka lönerna.
