DavidLindvall

I dagarna berättade Liberalerna att man, precis som Kristdemokraterna och Moderaterna, kommer att avvisa stora delar av den föreslagna regionindelningen.

”Det finns inga vinster med att införa storregioner”, dundrar Jan Björklund (L), som i tid och otid gjort ett nummer av att lämna blocköverskridande förhandlingar för politiska poänger. Resultatet av Jan Björklunds trams och de borgerligas ovilja att göra något alls åt den dysfunktionella landstingsindelningen slår hårt mot både patienter och de anställda i välfärden.

På prispallen för de mest utredda politiska frågorna i Sverige står region-indelningen ohotad. Otaliga utredningar av hur läns- och landstingsindelningen ska se ut har arbetats fram – för att sedan kastas i papperskorgen. De största förlorarna när landstingens ekonomi havererar är medborgarna och patienterna. Det är inte hållbart att hälften av den svenska befolkningen bor i tre av 21 län.

Över hälften av landstingen gick med underskott förra året, och för resten av landstingen är det inte direkt sötebrödsdagar. I kölvattnet av stora underskott väntar beska besparingar. Färre vårdplatser, mer hyrpersonal, och högre patientavgifter är bara några av de åtgärder som blivit vardagsmat.

Regeringens välfärdsmiljarder, som inte rullats ut i landstingen än, kommer att få begränsad effekt. Ingen av dessa åtgärder angriper det grundläggande problemet. Innan vi kommit åt den surdeg som är landstingsindelningen kommer vi att se fortsatta ekonomiska haverier i alla landsändar.

Regeringens förslag till regionindelning är inte perfekt. Det stora folkliga motståndet i norrlandslänen är ett exempel på förslagets bristande förankring. I Norrbottens län har en namninsamling uppfyllt kravet för att kunna leda till en folkomröstning – och mycket tyder på att Jämtland är på väg i samma riktning. Förtroendet för landstingen är kört i botten. Men kommer det folkliga missnöjet av att man är irriterad över den administrativa indelningen av län och landsting eller att välfärden inte längre mäktar med att leverera jämlik sjukvård?

”Vi är skeptiska till att man ska rita om Sveriges karta från Stockholm”, säger Anna Kinberg Batra (M). Men det är direkt oseriöst och skadligt att inte erkänna att vi måste göra något åt landstingens organisation.

Vi vet att högerns mest grundläggande reflex i frågor om hur välfärden ska organiseras är avknoppningar och privatiseringar. Men fler Alerisägda vårdcentraler kommer inte göra underskotten i Jämtland, Västernorrland, och Gotland mindre.

Större regioner med relativt lika befolkningsmängd skulle ge betydligt större möjligheter att bedriva en likvärdig vård över hela landet, och förbättra vårdpersonalens arbetsvillkor. I tider av stora besparingskrav är det just den likvärdiga vården och arbetsvillkoren som utmanas.

När alla oppositionspartier utom Centerpartiet säger nej till storregioner är det Annie Lööf som har regionfrågan i sina händer. För ett parti som hämtar sitt mandat från den svenska landsbygden vore det obegripligt att inte vilja hitta en lösning i regionfrågan. Trots det tornar mörka moln upp sig på regionreformens horisont.

Ett grundmurat borgerligt motstånd och flera lokala folkomröstningar riskerar att försena, eller i värsta fall stjälpa, hela processen. Civilminister Ardalan Shekarabi har talat varmt om storregionerna sedan han klev in på Rosenbad, men frågan är om regeringen orkar driva igenom en reform som är så hårt ansatt.

Nu börjar förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen. För välfärdens skull får vi hoppas att de kommer överens.

David Lindvall