Senast 2019 ska 40 procent av ledamöterna i bolagsstyrelser vara kvinnor. Om inte väntar böter. Det förslaget la regeringen i september efter att ha tröttnat på att bolagen på eget initiativ inte kommit längre. Fortfarande är det bara 32 procent av bolagsstyrelseledamöterna som är kvinnor.

Förslaget kan tyckas komma inte en dag för tidigt. Redan 2002 hotade dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg med kvotering av bolagsstyrelser. Sedan dess har hoten återkommit vid ett flertal tillfällen – så även från tidigare finansminister Anders Borg. Men det har just stannat vid hot, liksom jämställdheten gått mycket långsamt framåt.

I företagens styrelser sitter också arbetstagarrepresentanter. En inte oviktig maktposition – ordinarie ledamöter får både rösta och hållas ansvariga på samma sätt som andra ledamöter. Arbetet granskar hur jämställdheten ser ut bland dessa, läs det här. Resultatet visar sig vara allt annat än godkänt. Av representanterna i de tjugo största bolagen är 28 procent kvinnor. Alltså sämre än snittet i stort.

”Det är jätteilla. Det måste vi kämpa för, att kvinnor får ta mer plats”, som Kerstin Rosell, arbetstagarrepresentant i Coops styrelse, säger till Arbetet. Hon har också ett konkret råd i att fackliga kurser är a och o – själv har hon dessutom fått möjlighet att gå retorikkurser:

”Jag trodde jag skulle dö av nervositet när jag stod i talarstolen på min första kongress, men i år satt jag som ordförande för Handels kongress.”

Även Glenn Bergström, arbetstagarrepresentant på Volvo Cars är bekymrad:

”Vi är fortfarande en traditionell och konservativ mansdominerad bransch. Alla är inte så förändringsbenägna här, milt uttryckt. Det har inte varit lätt för tjejer att komma fram.” Han tror att det kommer att krävas mer än regeringens uppmaning till facken om att eftersträva en ”jämn könsfördelning” genom samråd.

Genom att inte utse kvinnliga representanter går man miste om viktiga perspektiv. Att se andra kvinnor som har makt och inflytande över arbetsplatsen ska heller inte underskattas. Uppenbart är att facket måste jobba hårdare och ge mer stöd för att fler kvinnor ska ta plats i klubbstyrelser och som arbetstagarrepresentanter.

För det går att förbättra jämställdheten – men då måste man bestämma sig för det.