I Skolpojkarna möter bland annat eleverna, från vänster: Håkan, Anton, Jon och Alexander. Foto: Karin Alfredsson/UR.

Skolan som dramaturgisk plats är tacksam. Alla känner igen miljön och alla har egna erfarenheter av skolan. Litteratur och film som utspelas i skolmiljö kan bli speglingar av en verklighet som kan vara svår för allmänheten att ta till sig om den stannar vid statistiska redogörelser.

SVT:s dokumentärserie Klass 9A väckte debatt när den kom 2008. En grupp ”superpedagoger” skulle under ett läsår få ordning på en klass i Malmö med låga betyg, men kritiserades för den snedvridna bild av lärande och lärare som manglades ut på bästa sändningstid.

I våras kom Gympaläraren, som nyligen fick Kristallenpriset för bästa tv-program. Den utspelas på en skola i Nynäshamn där hälften av eleverna skolkar från lektionerna i idrott och hälsa, tills programledaren Kalle Zackari kommer dit. Den kritiserades på samma sätt.

Nu är det dags igen, men denna gång kommer ingen utifrån in i skolan för att göra en temporär insats, så kanske uteblir kritiken. UR:s Skolpojkarna lyfter det vardagsnära problemet att killar presterar sämre i skolan än tjejer, särskilt i gamla bruksorter som Karlskoga, där serien utspelas.

Vi får följa klass 9C på Skrantaskolan under ett läsår och i åtta halvtimmeslånga avsnitt tas ämnen upp som hur bruksortsmentaliteten påverkar skolmotivationen, vilken betydelse föräldrarna har (”Ni är gööööörviktiga”, som rektorn säger på ett föräldramöte), men framför allt hur killarna ser på sig själva och sin framtid.

Mattias Alkbergs specialskrivna ledmotiv till serien matchar seriens frustrerade, lätt uppgivna stämning. Tristessen dryper i elevernas tomma blickar, de signalerar allt annat än ”det ordnar sig”. Och lärarna kämpar trötta på.

Serien har naturligtvis ingen lösning på problemet med att killarna halkar efter utbildningsmässigt, men den påminner om att det krävs en hel by för att utbilda ett barn.

TV-dokumentär

Skolpojkarna

Visas på SVT1 och UR Play, med start den 26 oktober