Alliansens ilska mot byggsubventioner är vid en första anblick svårbegriplig. Subventionerna har ju ökat byggandet. Och ingen normalt funtad politiker vill väl påstå att det är fel att bygga nytt.
Redan före Alliansens åtta år vid makten gjorde Boverket en utvärdering av de dåvarande statliga byggsubventionerna. Utvärderingen visade att de fungerade bra och att de hade drivit på byggandet kraftigt.
Men ändå avskaffades de av Alliansregeringen. Och bostadsbyggandet rasade. Och när nu den rödgröna regeringen återinför dem och byggandet återigen börjar ta fart hoppar Alliansen i protest av de blocköverskridande bostadsamtalen.
Men vad är problemet? Varför denna avoghet mot något som de facto fungerar?
Gräver man lite blir Alliansens nej mer begripligt. Huvudskälen till Alliansens motstånd har nämligen fördelningspolitisk profil. Dels bekostas byggsubventioner delvis av regeringens neddragning av rot-bidragen, dels kombineras subventionerna med ett tak för hyran på de hyresrätter som byggs.
Båda dessa faktorer gynnar låginkomsttagare och hyresgäster, men missgynnar höginkomsttagare och företagsägare.
Plötsligt framstår Alliansens motstånd som fullt begripligt för en politik som syftar till större klyftor.
