NYMartin-K-webbledartopp

I sin nya lönebildningsrapport finner Konjunkturinstitutet ett tydligt samband mellan lokal arbetslöshet och lokala löner. Regioner med hög arbetslöshet trycker ned löneutvecklingen och regioner med låg arbetslöshet pressar upp lönerna.

Det kan tyckas logiskt. Men är det verkligen bra att lönerna varierar från ort till ort? Och hur mycket ska egentligen lönebildningen anpassa sig till dessa variationer?

Det är farligt att tro att parterna kan pressa ned arbetslösheten lokalt genom att öppna för lokala lönenivåer vid sidan om de centrala avtalen. Arbetsgivarna har visserligen många gånger talat sig varma om sådana lokala löneskillnader men det är en linje som på sikt hotar både konkurrenskraft, lönenivåer och arbetstillfällen.

En viss skillnad kommer vi inte ifrån. Att orter med högre levnadsomkostnader också har något högre löneläge är naturligt. Men Konjunkturinstitutet visar att även arbetslösheten i regionen tydligt påverkar lönenivåerna.

Några råd ges inte till parterna utifrån rapportresultaten men när rapporten presenterades på onsdagsmorgonen anförde författarna två positiva följder av regionalt flexibel lönesättning.

Det ena är att kostnaderna för arbetslösheten fördelas på ett mer rimligt sätt. Det innebär i klartext att om alla går ned lite i lön så kan vi slippa en del av den regionala arbetslösheten. Men det är ett fullständigt livsfarligt resonemang. Det cementerar lätt olönsam struktur i ekonomin och försämrar på sikt konkurrenskraften, snarare än att det räddar jobb.

Den andra positiva effekten av regionalt flexibel lönebildning skulle vara att persistensen minskar, det vill säga den förödande långarbetslöshet som tär så hårt på individer att de antingen kunskapsmässigt hamnar så långt efter, eller hamnar socialt utanför, så att de inte längre kan få ett jobb även om blir jobb lediga.

Även detta argument baseras dock på ett scenario där företag med dålig lönsamhet kan stöttas av att de anställda går ned i lön.

Även om Konjunkturinstitutet inte ger rekommendationer till parterna tangerar deras beskrivning alltså arbetsgivarorganisationen Teknikföretagens krav på en ”öppningsklausul” i centrala avtal. Med det menas att arbetsgivare lokalt ska kunna förhandla om lägre löner än de centrala avtalen om företaget går dåligt.

I väldigt exceptionella situationer kan det ligga någonting i det, till exempel vid en djup global finanskris. Vid sådana kriser kan även företag som i grunden har bra förutsättningar för god lönsamhet och framtida expansion hamna i en tillfällig kostnadskris och akut hotas av undergång.

Så skedde under den globala finanskrisen 2007–2008. IF Metall slöt då tidsbegränsade krisavtal för att hjälpa den här typen av i grunden lönsamma företag att klara sig över krisen, något som på sikt också gynnade antalet arbetstillfällen.

Men det är något helt annat än att hjälpa ägarna till lokala olönsamma företag att hålla uppe vinsten genom att sänka lönerna.

I dag råder ingen finanskris. Vi befinner oss mitt i en högkonjunktur, enligt Konjunkturinstitutets rapport, och går mot en allt större brist på arbetskraft. Det finns inga som helst argument för att öppna för lokala löneskillnader.

Historiskt sett har Sverige lyckats skapa god internationell konkurrenskraft genom att agera tvärtom. Genom att hålla uppe lönerna har företagen tvingats hänga med i den internationella strukturomvandlingen. Gammal produktion har tillåtits slås ut. Ny produktion har kommit i dess ställe. På så sätt har vi lyckats hålla en internationellt sett låg arbetslöshet, med höga reallöneökningar och hög vinstandel i företagen.

Att hålla uppe olönsamma företag genom sänkta löner är inget som vare sig gynnar jobben eller företagen.