Meira Ahmemulic i Gårdsten, Göteborgsförorten hon växt upp i. Foto: Emelie Asplund

Meira Ahmemulic i Gårdsten, Göteborgsförorten hon växt upp i. Foto: Emelie Asplund

Bo i en förort, vara invandrare, ha arbetar­bakgrund – och ta sig in i konstvärlden? För första gången bearbetar konstnären Meira Ahmemulic frågorna som ligger henne närmast.

LÄS OCKSÅ Recension: Tankeväckande utställning om den döende industrinormen

Som liten bodde Meira Ahmemulic vid Kaneltorget i Gårdsten. I mitten av Kastanjegården, vid sandlådan, stod ”Kanelbullen”, en rostig sak i plåt som dundrade när den träffades av barnens stenar.

Det var först som vuxen, och som anställd i stadsmuseets projekt för att bevara konsten i området, som hon förstod att det faktiskt var ett konstverk.

Meira Ahmemulic är konstnär, författare och lärare i kreativt skrivande. Hon gick ut Valands konstskola 2008 och ställer i den sex minuter långa konstfilmen Foreign land frågor kring hur det är att vara konstnär, bo i en förort, vara invandrare, ha arbetarbakgrund. Hur tar man sig in i den svenska konstvärlden?

Hennes mamma, arbetskraftsinvandrare från forna Jugoslavien, går omkring i Gårdsten medan Meira berättar hur de båda samtidigt gick konstnärliga utbildningar.

Filmen visas på Malmö Konstmuseum i samlingsutställningen Samhällsmaskinen.

– Det är första gången jag är med på en sådan fin utställning i ett sådant fint rum. Det är först nu jag börjar bli inbjuden, säger Meira Ahmemulic, när vi ses på kulturhuset Blå stället i Angered.

Utanför fönstret skymtar gymnasiet, där hon gick, och där hon också från mellanstadiet och uppåt deltog i kvällskurser i akvarellmåleri. Läraren kom från Sri Lanka, och lade mycket tid på henne, ensam ung bland de andra äldre kvinnorna.

– Han blev min mentor och goda vän och den enda konstnären jag kände. Jag började förstå att man kunde bli konstnär, säger hon, som sedan hamnade på samma srilankesiska konstskola som han hade gått.

Dit åkte hon för att göra något annat, men det blev inte riktigt så:

– Även om jag hade åkt över halva jorden så var det den västerländska traditionen man skulle lära sig. Engelsmännen hade gjort avgjutningar av klassiska grekiska skulpturer, så dem fick vi teckna.

Hennes fortsatta utbildning i Sverige blev inte heller som hon tänkt sig. Hösten 2001 satsade Utbildningsdepartementet en halv miljon kronor på att bredda rekryteringen till landets konstskolor. En statlig undersökning hade visat att studenterna i stort sett bara bestod av vit övre medelklass. Konstskolan Valand satsade pengarna på en ettårig utbildning, ”Sverige omskapat”, där bilden av Sverige i samtidskonsten skulle diskuteras och kritiseras. Hur skulle de orepresenterades egna berättelser synliggöras?

Det lät så intressant att Meira Ahmemulic sökte den i stället för det femåriga magisterprogrammet.

Men det visade sig bli en klass för ”invandrarkonstnärer”, som inte fick tillgång till Valands resurser, inte fick åka med på skolresa, inte fick ställa ut med de andra eleverna.

Efteråt sökte hon och kom in på det långa programmet – hon hade lärt sig att för att klara sig som konstnär i Sverige, kunna söka stipendier och få kontakt med curatorer, måste man ha en svensk utbildning.

Men inte heller där var det hon hade med sig i bagaget värt något. Allmängiltighet skulle uppnås, och det verkade bara vara något som de vita medelklasseleverna kunde lyckas med.

– På den tiden gick det inte att ta upp rasism, som det gör nu, med SD i riksdagen. Då var det uttalat att i Sverige har vi inte rasism, säger hon.

Den minimalistiska trendiga delen av samtidskonsten är hon inte särskilt intresserad av. Under utbildningen var hon mycket i Berlin eftersom det var ”lättare att vara där”. Konstnärerna hon umgicks med där trodde på att det de gjorde skulle förändra staden, platsen, stadsbilden, säger hon. Hon ledde också ett projekt där svenska och tyska graffitikonstnärer byggde städer med hus som skulle gestalta tags, och funderade på: Hur gör vi staden levande?

– På Valand var det aldrig tal om varför det vi gjorde var viktigt, säger hon och illustrerar genom att flytta två glas:

– Om de står så här, talar de till varandra bättre?

Och så lägger hon till en servett:

– Och nu, nu händer det något!

– Men vad då, vad är det vi vill, vad är kärnan? Det fanns inte.

När vi åker från Angereds centrum till Gårdsten för att fotografera i samma miljö som i Foreign land går hon in på Kastanjegården och synar den rullade plåten med smeknamnet ”Kanelbullen”. ”Full rulle”, konstaterar hon, var Bror Perssons namn på sitt verk från 1970.

Hon plockar upp en sten ur väskan från sonens samling och slänger iväg den.

– Jag måste testa igen, hur det låter, säger hon.

Meira Ahmemulic 

• Meira Ahmemulic är konstnär och internationell koordinator på föreningen Konstepidemin i Göteborg. När hennes konstnärskap gick i stå (motarbetades av lärare) började hon skriva och är nu lärare i kreativt skrivande på Valand/Folkhögskolan i Angered.

• Hon är kritisk mot konstskolor, som borde se över antagningsrutiner: ”Man ska inte skicka in sina finaste tavlor, utan visa på olika sätt att arbeta, som kan utvecklas. Men det står ingenstans. Har du rätt bakgrund så vet du. På skolor i USA är de öppna med vad de vill ha, går igenom hela portfolion.

• Och mot konstkritiker: ”Konstkritiken är ett slags slutet system där man upprätt-håller och recenserar varandra. Det är så tråkigt.”

• Verket Foreign land kan ses på nätet här.