20160624 En bil kˆr i mˆrkret p E4 vid Hˆga kusten Foto: Izabelle Nordfjell / TT / kod 11460

E4:an vid Höga kusten. Foto: Izabelle Nordfjell/TT

Vackra vyer, friluftsliv, tystnad. Ska landsbygden bara bli en oas för återhämtning? Utan anständig infrastruktur är det svårt att hålla fast vid ett ”vi flytt int!”. Författaren Maria Hamberg söker förståelse i litteraturen och hittar svar i en tysk roman, Körsbärslandet.

På sjuttiotalet gick många norrlänningar omkring med gröna knappar på kavajslaget där det stod ”Vi flytt int!”. Vi fick för oss att det räckte med att stanna kvar, som om det hängde på oss som enskilda individer att hindra ”utvecklingen”. Väldigt många tvingades ändå flytta, här fanns inga jobb. Och vi lurades att tro att det var ett ”svenskt” fenomen.

Nu förs återigen en debatt om motsättningen mellan land och stad, kanhända framför allt på kultursidorna, men ändock. Po Tidholm gjorde närmast en pionjärinsats med sin bok Norrland häromåret. Och även om han satte fokus på norra Sveriges problem så vet de flesta att problemet är landsomfattande, det finns glesbygd även i södra Sverige. Jag har läst några böcker som fått mig att fundera mer, i lite annorlunda kringelikrokar.

I våras läste jag Fårbondens dagbok av James Rebanks. Den var tänkvärd på många sätt. Rebanks vallar sina får på hedarna i The Lake District precis som hans förfäder gjort i över tusen år.

I boken beskriver han sin vardag, slitet, väderväxlingarna och bekymren med att få ekonomin att gå ihop. Det är inte mer lönsamt att vara bonde i England än det är i Sverige. Och gör man det inte storskaligt och industriellt är det hart när omöjligt.

Han har löst det med att kombinera fårskötseln och jordbruket med att även vara turistentreprenör och föreläsare om hållbar turism. Detta har varit möjligt eftersom området varje sommar översvämmas av hundratusentals storstadsbor som söker lugn och ro i naturen.

Likt poeten William Wordsworth på 1800-talet går de över kullarna med vandringsstavar och fyller sina själar med lantlig vackerhet. De förväntar sig utsikter och vidablick, men när deras framfart hindras av fårahjordar eller stängsel blir de mäkta indignerade. De har ingen aning om hur sambanden mellan öppna landskap och vackra utsikter ser ut, kan inte se det arbete som lagts ned.

Själv bor jag utan får och utan jordbruk mitt i Höga Kusten. Liksom Lake Distrikt försöker Västernorrland bygga upp en image gentemot Sveriges och Europas storstäder som en oas att återhämta sig i. Och för varje år blir det allt fler som kommer hit. Min hemtrakt upplevs som pittoresk och idyllisk. Men här finns knappt anständiga vägar, internetuppkoppling eller järnvägsförbindelser.

Precis som i England beses området helst i somrigt och vackert väder, övriga årstider ”finns vi inte”. Varken i medvetandet hos dem som var här eller i radio, tv eller annan media. Och gör Mittmediakoncernen allvar av att ombilda lokalpressen till gratistidningar blir vi osynliga till och med för oss själva. Det är som om vår existens motiveras genom andras behov av tillfredställelse.

Ur en helt annan vinkel skrev Sven-Olov Karlsson ett antal noveller om Västmanland som kom ut i fjol. Han försökte visa sitt landskaps särart genom att teckna porträtt av diverse udda individer. Som om det var de lite underliga som blev kvar, de som inte klarade anpassningen.

Till samhället, till normaliteten. På baksidan beskrev förlaget Västmanland som ”vår närmaste glesbygd”. Jag läste det då, och jag läser det nu och tänker – närmast för vem?

I höst har jag läst Körsbärslandet av Dörte Hansen. En alldeles underbar roman som kretsar kring flyktingproblematik, landsbygdsromantik och generationsmotsättningar. I Tyskland. Ingen självklar koppling till min egen situation, alltså. Hansen visar hur isolerad landsbygden är bara någon mil utanför Hamburg. I Körsbärslandet talas plattyska, en ålderdomlig dialekt som mer påminner om holländska än tyska.

Hamburgborna skrattar åt plattyskarna. Men köper gärna deras fina, fast förfallna, gamla hus och renoverar dem för miljoner för att bo i på helger och ledigheter. Några gör som de Londonbor James Rebanks berättar om i Fårbondens dagbok, flyttar till idyllen och pendlar in till stan. Båda fenomenen får till följd att priserna stiger. De unga i lokalbefolkningen som vill bo kvar får svårt att köpa när de måste konkurrera med penningstinna storstadsbor.

I Hansens Körsbärsland finns både de udda individerna som ”blev över” när samhället blev modernt, urbant och digitalt och de som flytt storstadshetsen för att hitta sina rötter. Men där finns också flyktingarna från Ostpreussen, de som kom vandrande genom Europa efter Nazitysklands nederlag. Likt dagens asylsökande kom de och knackade dörr. De blev insläppta men aldrig accepterade.

Dörte Hansen hjälper mig att förstå det som kallas svensk glesbygdsproblematik. Hon diskuterar varken politiken som avfolkar landsbygden eller som driver människor på flykt utan berättar bara hur människorna försöker överleva. Som läsare måste jag tänka själv. Och hon får mig att tänka längre. Vad flyr människorna från i dag?

Krig och elände i Syrien likt de ostpreussiska vandrarna. Men också fattigdom och arbetslöshet i olika afrikanska republiker. På samma sätt som vi inte ville flytta men tvingades söka oss söderut för att hitta jobb flyttar människor från Syd- och Latinamerika till USA och från Asien och Afrika till Europa.

De flyttar till jobben. De vill dit där pengarna finns. Inte till Lake District. Inte till Norrland eller Västmanland. Inte till det plattyska Körsbärslandet. Utan till storstäderna. Till asfalten, marmorpalatsen och skyskraporna. Men de hamnar i nerslitna förorter och knappt beboeliga asylboenden i skogen.

Medan jag läser om konflikterna om ekologiskt eller inte ekologiskt på den tyska landsbygden blir världen runt omkring mindre och mindre. Allt hänger ihop just för att vi alla är beroende av samma planet. Vi är alla fångade i ett system, ett ekonomiskt system som binder ihop hela världen, som tvingar oss att handla och leva som vi inte vill.

Vem är jag att föraktfullt hånle åt den som njuter solsken och gröna träd på semestern eftersom den inte har möjlighet att gå ut i naturen under årets övriga elva månader? Det är inte storstadsbornas fel att glesbygden utarmas. De är precis som jag utsatta för hur kapitalismen centraliserar och slår sönder fungerande samhällen.

Inte bara här, i hela världen. Kanhända är de mer lurade, eftersom de tror sig befinna sig i händelsernas centrum, kanhända är de mer gynnade eftersom en del av rikedomen som samlas där kapitalet finns även regnar på dem. Men de är inte desto mindre fångna i systemet.

Dörte Hansen får mina sympatier att omfatta även de sönderstressade hamburgborna, sanningen är ju att de flestas existens motiveras av behoven hos det fåtal som har mycket pengar och är de som gynnas av den kapitalistiska utvecklingen.

Vi som bor som jag bor, på landsbygd, i glesbygd, ser hur infrastrukturen långsamt men säkert krackelerar och försvinner. Det är inte lönsamt att satsa pengar på vägar där de flesta tar sig fram med rullator. Det är samma sak i det amerikanska rostbältet som Philipp Meyer skriver om i En amerikansk förlust. Eller kring Italiens nedlagda industrier.

I Stål skriver Silvia Avallone så här: ”Francesca kunde urskilja lyftkranarna och skorstenarna. De stora plåtarmarna och de rostiga masugnarna, de som var i bruk och de nerlagda. Man började redan prata om sanering och rivning. Och att ställa om ekonomin, satsa på turism och tjänstesektorn.

Maria Hamberg

Läslista

• Fårbondens dagbok James Rebanks

• Körsbärslandet Dörte Hansen

• Norrland Po Tidholm

• Västmanland Sven Olov Karlsson