Avtalsrörelsen 2017 kommer att utspelas i högkonjunktur. Konjunkturinstitutet uppmanar parterna att ändå hålla igen och hjälpa utrikes födda in på arbetsmarknaden genom att ”anpassa” avtalens lägsta löner.

Efterfrågan på arbetskraft i Sverige är stark, och sysselsättningen är högre än i andra länder. Men bland utrikes födda och personer med kort utbildning är arbetslösheten fortfarande hög. Och de kommande åren strömmar många nyanlända ut på arbetsmarknaden.

I det läget kan arbetsmarknadens parter spela en viktig roll, skriver Konjunkturinstitutet (KI) i sin årliga lönebildningsrapport som publicerades på onsdagen. Högt resursutnyttjande på arbetsmarknaden brukar betyda att löneökningarna tar fart. Genom att stå emot den tendensen kan parterna pressa ner arbetslösheten.

De kan också sänka trösklarna för utrikes födda genom att ”anpassa” avtalens lägsta löner.

– Det är en vanlig uppfattning att lönesubventioner från Arbetsförmedlingen har samma effekt som sänkta lägsta löner, men det är inte riktigt samma sak, säger Åsa Olli Segendorf, enhetschef vid Konjunkturinstitutet. Subventionerna innebär krångel för arbetsgivarna, och de kan stigmatisera de anställda.

2017 utspelas en ny stor avtalsrörelse och inför den är KI-rapporten ett viktigt beslutsunderlag för parterna. Enligt KI:s prognos kommer inflationen, som är en utgångspunkt när lönekraven formuleras, att stiga från 1,4 procent 2016 till 2,0 procent 2018, alltså exakt det mål som Riksbanken strävar mot.

Inför 2016 års avtalsrörelse utgick facken från Riksbankens inflationsmål, medan arbetsgivarna ansåg att det leder fel: I en följd av år har ju inflationen varit nästan obefintlig.

KI slår nu fast att det är bra om parterna litar på tvåprocentsmålet.

– Riksbanken har varit jättetydlig med att inflationen ska upp till målet, säger Åsa Olli Segendorf. Det är väldigt positivt för lönerörelserna att målet ser ut att nås 2018.

En annan grundläggande faktor för hur mycket lönerna kan öka är hur effektivt vi arbetar. KI bedömer att produktiviteten (hur mycket vi producerar per arbetad timme) kommer att öka med 1,8 procent per år perioden 2017–2020. Det är lite mindre än parterna vant sig vid. 1980–2015 ökade produktiviteten med 2,1 procent per år i snitt.

Vilket utrymme ger det här för löneökningar? KI svarar inte på den frågan, det är upp till parterna att avgöra. Men KI:s prognos, som bygger på historiska samband, är att löneökningstakten kommer att stiga från 2,8 procent i år till 3,2 procent nästa år och 3,4 procent 2018 respektive 2019. Då är lokala löneökningar inräknade.

Parterna kan välja att höja lönerna mer eller mindre än enligt KI-prognosen. Normalt brukar låga löneökningar betyda fler jobb, och vice versa.

Men just nu skulle lägre löneökningar än i KI:s grundscenario inte minska arbetslösheten nämnvärt. Det beror på att Riksbanken det kommande året inte har utrymme för att sänka styrräntan om löneökningarna blir oväntat låga (räntan är ju redan under noll). Då gör låga lönelyft bara att hushållen får mindre att köpa för. Att efterfrågan hålls tillbaka betyder färre jobb.

Däremot kan oväntat höga löneökningar spä på arbetslösheten de kommande åren. Visserligen sätter höga lönelyft fart på hushållens konsumtion. Men Riksbanken kommer att svara med räntehöjningar som tar ut den effekten med råge, tror KI.

KI betonar alltså att lönebildningen har betydelse för sysselsättningen. Om lönerna anpassas till konjunktursvängningarna slipper vi ta hela anpassningen via upp- och nedgångar i arbetslösheten – så lyder i alla fall teorin.

I en analys som är den första i sitt slag i Sverige visar KI att en sådan konjunkturanpassning av lönerna faktiskt också sker på den svenska arbetsmarknaden. När arbetslöshet och löner i olika län jämförs för perioden 1999–2013 visar det sig att det regionala arbetsmarknadsläget påverkar lönenivån. Löneflexibiliteten är lika stor i Sverige som i andra länder, enligt KI:s studie, som alltså tycks motsäga bilden av den svenska lönebildningen som stel och centralstyrd.