Det är naturligtvis för tidigt att uttala sig i skuldfrågan när rättegången nu startar efter att en 30-årig djurskötare år 2012 dödades av en flock vargar i Kolmårdens varghägn.
Men det är bra att problemen med ansvarsfördelningen nu får stor uppmärksamhet. Att ansvarsfrågan behandlas otydligt och alltför ofta leder till att ingen ställs till svars för svåra olyckor och även dödsfall är något som vi ofta sett i arbetsmiljömål.
Vid händelsen i Kolmården anser åklagaren att hela ansvaret ligger på den dåvarande zoologiske chefen som har fått säkerhetsansvaret delegerat till sig från djurparkens vd.
Men därefter blir det oklart. Den zoologiske chefen säger att han delegerat ansvaret vidare, något som de personer han pekar ut nekar till.
Och plötsligt känns det som om säkerhetsarbetet även i detta hemska mål är precis lika luddigt och nonchalant behandlat som på så många andra ställen. Här som vid alltför många andra arbetsplatsolyckor har en människas liv släckts. Och kvar står arbetsgivarrepresentanter som aldrig verkar ha gått en skyddskurs och inte har någon koll på ansvarsfördelningen.
Svenskt rättsväsende borde vid det här lager ha fått tillräckligt många indikationer på att lagen inte är tydlig nog.
Kolmårdens säkerhetstänk stiger inte heller i graderna av att det faktum att djurparken struntat i att genomföra ålagda åtgärder efter en inspektion av Arbetsmiljöverket.
Men tyvärr är inte heller det något unikt för just den här rättegången.
I februari presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson regeringens nya satsningar på bättre arbetsmiljö och inom kort presenteras ramarna för den nya organisation som ska sammanställa arbetsmiljöforskning. Det är utmärkt, men det behövs också tydligare strukturer för det legala ramverket.
