LO och Svenskt Näringsliv har presenterat en gemensam rapport om visstidsanställningar. Ett skäl sägs vara att statistiken är bristfällig. Och visst är det bra med ännu en genomgång, men Statistiska centralbyrån, SCB, har sedan länge ganska bra siffror över anställningsformer.
Och dessa siffror visar att LO:s farhågor om ett mer osäkert arbetsliv är helt berättigade.
De visar också att arbetsgivarens omhuldade bild av att andelen visstidsanställda varit konstant bara är en halvsanning.
Andelen visstidsanställda har i stället ökat från 9 procent år 1990 till 15 procent år 2014. De nya högre nivåerna etablerades först mot slutet av 1990-talet.
Historiskt sett är alltså LO:s mål på högst 10 procent tillfälligt anställda både möjligt och relevant.
Av SCB:s statistik framgår också att hela 70 procent av dem som har tillfälliga anställningar hellre vill ha en fast anställning. Räknar vi bort dem som pluggar på heltid och gärna tar ett tillfälligt jobb vid sidan om försvinner hälften av dem som tycker tillfälliga jobb är bra.
Fakta är att en mycket stor majoritet av alla anställda vill ha ett fast jobb att gå till och slippa de tillfälliga anställningarna.
Dessa fakta måste vara utgångspunkten när anställdas behov av trygghet ska vägas mot arbetsgivarens behov av tillfällig arbetskraft.
Intressant i SCB:s statistik är också att en något högre andel av visstidsarbetande arbetarkvinnor vill ha fast tjänst än männen.
Även här motsägs alltså fördomen att kvinnor skulle ha lägre preferenser på arbetsmarknaden, på samma sätt som när det gäller fördomen att kvinnor själva vill ha deltid. Majoriteten kvinnor vill ha fasta heltider. Att de inte får det är ett resultat av diskriminerande strukturer, inte av något eget önskemål.
Först 2003 delade SCB upp sin statistik på arbetare och tjänstemän när det gäller anställningsformer. Genast blev skillnaden tydlig. 17 procent av arbetarna hade tillfälliga anställningar mot bara 11 procent bland tjänstemännen.
Och skillnaden har blivit större sedan dess.
Medan tjänstemännens andel i stort stått stilla så har visstidsanställningar för arbetare trendmässigt ökat från 17 till 20 procent och har för arbetarkvinnor ökat till hela 25 procent.
Om vi går till olika branscher kantrar bilden ännu mer. Enligt LO:s förra rapport på temat visstidsanställningar, den som kom i november 2014, är andelen visstidsanställda inom hemtjänst och lokalvård närmare 35 procent. Inom hotell- och restaurang närmare 45 procent. Och enligt Kommunals rapport ”Flexibilitetens pris” som presenterades förra året är 44 procent av alla barnskötare inom privat barnomsorg tillfälligt anställda.
Och då har vi släppt all verklighetsförankring i påståendet att tillfälligt anställda behövs för att klara ”tillfälliga arbetstoppar”.
Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän syns också i typen av visstid. Tjänstemän anställs främst på vikariat och projektanställningar, medan arbetare anställs på de betydligt mer osäkra behovs- och timanställningar.
Framtida diskussioner runt den rapport som LO och Svenskt Näringsliv nu enats kring måste föra tillbaka debatten till det relevanta. Visst ska arbetsgivaren kunna anställa på begränsad tid när det finns arbete för en begränsad tid. Men visstiderna ska inte kunna utnyttjas för att föra över ekonomiska risker på de anställda eller användas för att hålla nere de anställdas inflytande och lön.
