Svårt överbrygga sprickan i Labour

Sms-jobben ökar dramatiskt i Storbritannien. Nu jobbar nästan en miljon på så kallade nolltimmeskontrakt. Samtidigt håller Labour, som vill vända den utvecklingen, på att förblöda i en intern strid.

Det var kanske inte den bästa dagen i Mike Ashleys liv. För två veckor sedan skulle den brittiska miljardären, som basar över butikskedjan Sports Direct, ha ett möte på ett bemannings-bolag som förser sportbutikerna med arbetskraft.

På väg in till mötet var dock Mike Ashley tvungen att passera en flygplatsliknande säkerhetskontroll. Där uppmanades han att tömma sin fickor. Inför ett stort pressuppbåd la han upp bunt efter bunt med 50-pundssedlar.

– Jag har vunnit på kasino, urskuldade han sig skämtsamt inför presskåren som stod i foajén.

De var där för att bevaka mötet som handlade om hur företagen skulle hantera en rapport som visar att de som jobbar i sportkedjan får mindre betalt än den lagstadgade minimilönen. Bolaget tvingar också de av sina anställda som är migrantarbetare att betala dyrt för ett bankkort – en avgift som de brittiska facken snabbt döpt till ”skatt-för-lågavlönade-för-nöjet-att-få-ut-sin-lön”.

Bland det som Sports Direct kritiserats hårdast för är dock kedjans  systematiska utnyttjande av sms-arbetare, eller nolltimmeskontrakt som det kallas i Storbritannien. Anställda på dessa kontrakt är inte garanterade någon arbetstid alls. De rings endast in vid behov.

Förra veckan stod det dock klart att butiksjätten erbjuder alla 18 250 anställda som har nolltimmeskontrakt ett nytt avtal med en garanterad arbetstid på tolv timmar i veckan.

Den här månaden har också de brittiska krogkedjorna JD Wether-spoon och Greene King samt biografkedjan Everyman gått ut och sagt att de ska slopa nolltimmesavtalen.

Det är en seger för facket, om än en liten sådan. Det senaste året har nämligen antalet nolltimmeskontrakt ökat dramatiskt. Senaste året har de stigit från 747 000 till 903 000 i juni i år, enligt brittiska statistikbyrån The Office for National Statistics. I dag har 2,9 procent av alla anställda i Storbritannien ett nolltimmesavtal.

För bara fyra år sedan var det endast 200 000 som hade denna typ av avtal. Politiskt har frågan också blivit allt hetare.

– Det finns storföretag som skämmer ut vårt land, behandlar anställda som djur. Nu varnar jag er: Vi kommer att visa världen vilka ni är, sa Frances O’Grady, ledare för TUC (motsvarande LO) förra veckan då hon deltog i en facklig konferens i Brighton.

Brittiska fack har gått ut hårt mot avtalen. Även många privatpersoner har reagerat.

– Nolltimmesavtalen har blivit en symbolfråga i tider då många britter har fått det sämre, säger Stephen Barber, ekonom på London South Bank University, till Arbetet Global.

Han säger att kontrakten i sig inte är problemet. Såväl företag som anställda kan dra nytta av lösa förbindelser på arbetsmarknaden. Konsulter eller studenter kan tjäna på att hoppa in samtidigt som företag behöver lösa akut personalbrist. Den kraftiga reaktionen mot avtalen handlar, enligt Stephen Barber, om att allt fler britter upplever att företagen använder avtalen för att exploatera anställda.

Även om flera företag nu sagt att de inte ska dumpa avtalen är risken ändå stor att många av dessa jobb blir kvar. Näringslivet ser fördelar med flexibel arbetskraft och det gör även den konservativa Tory-regeringen.

Visserligen har oppositionspartiet Labour markerat kraftigt mot denna typ av jobb och flera i partiet vill förbjuda avtalen. Just nu är dock Labour sargat av inre strider.

Flera statsvetare och politiska kommentatorer har svårt att se hur Labour inom den närmaste tiden ska kunna överbrygga den spricka som finns inom partiet och bli ett oppositionsparti att räkna med.

För ett år sedan tillträdde Jeremy Corbyn som ny partiordförande. Under hans tid har antalet partimedlemmar ökat kraftigt, från 200 000 till 600 000. Trots det så pågår det en ny strid om vem som ska leda partiet. Medlemmarna väljer nu om Jeremy Corbyn ska fortsätta eller om uppstickaren Owen Smith ska ta över.

Under lördagen står det klart vem som vunnit omröstningen.

Corbyn har ett starkt stöd från partiets gräsrötter men flera Labourpolitiker i parlamentet har uttalat att de saknar förtroende för sin partiledare, många vill inte vara med i den skuggregering han upprättat. Missnöjet beror bland annat på att Corbyn under sina många år i brittiska parlamentet ofta opponerade sig mot sitt eget parti, men han anses också föra en svajig politik som ligger för långt till vänster.

Utmanaren Smith ses av många som ett oprövat kort, men även han anses stå till vänster inom Labour.

Samtidigt som striden skadat partiet internt har opinionssiffrorna dykt. De flesta statsvetare och politiska analytiker bedömer att Labour under överskådlig tid inte har en chans att ta över regeringsmakten, särskilt inte om Corbyn vinner. En fortsatt vänstersväng är inte hållbar, anses det.

Det har att göra med hur det brittiska valsystemet är konstruerat. För att vinna handlar det inte bara om att skrapa ihop så många röster som möjligt utan även att se till att vinna röster på så många orter som möjligt. Det gäller alltså att föra en politik som är framgångsrik i såväl blå som röda distrikt.

Brittiska LO (TUC) har inte tagit ställning mellan de två Labourkandidaterna men flera av de tyngsta fackförbunden har gett sig in och backar Corbyn. En fråga blir varför brittiska fackförbund stödjer en kandidat som många politiska experter bedömer som chanslös i ett val.

Victoria Honeyman, statsvetare på Leeds universitet, säger till Arbetet Global att en förklaring är att flera förbund känner en ideologisk samhörighet med Corbyn.

Inom facken har det också funnits ett missnöje mot utfallet under den tidigare Labourregeringen, då Tony Blair var premiärminister.  Han ansågs inte föra en tillräckligt fackförbundsvänlig politik.

– Och nu har Corbyn kommit, förbunden inser så klart att chansen att han ska vinna ett val inte är så stor men de stödjer honom eftersom han är deras bästa alternativ, säger Victoria Honeyman.