Vesna Prekopic.

Vesna Prekopic.

Problemet med läslovet är inte uppmaningen att läsa. Problemet är sorteringen och exkluderingen.

Skolan ska förbereda våra barn och unga för att bli aktiva samhällsmedborgare. Att behärska läsandets och skrivandets konst är ett verktyg för att kunna ta plats, våga ta plats i samhället. Det är därför med stor glädje jag läser Gunnar Ardelius, ordförande i Sveriges författarförbund, på DN Debatt, som argumenterar för skolan som den plats där lässatsningar ska ske.

”Att döpa om barnens höstlov till läslov är att acceptera skolans uppdrag som ett enda stort misslyckande”, skriver Gunnar Ardelius och kritiserar med rätta regeringens satsning på vad man anser ska främja läskunnighet och läsförståelse. Och tanken är god, särskilt att man vill samordna läsfrämjande insatser inom skola, kultur, idrott och föreningsliv. Men av dessa fyra områden är skolan den enda plats där alla barn och unga befinner sig, vilket ger skolan som fysisk plats en särställning.

Det är oroväckande att regeringen inte ser att läslovet blir en motsättning till skolans kompensatoriska uppdrag. Det ska inte spela någon roll vilken familjebakgrund en elev har eller var hen bor för att öka de livschanser en bra skolgång faktiskt ger. Att läsa, skriva, uttrycka sig verbalt, upptäcka nya världar och skapa egna genom litteraturen måste uppmuntras och tränas i skolan.

För vilka barn och unga kommer själva att aktivt söka läsandet som fritidsaktivitet under läslovet? Vilka barn och unga kan få hjälp hemma med de uppgifter som ska delas ut inför lovet? Och vilka kommer att söka upp någon av de kulturinstitutioner som ska få ta del av regeringens satsade fem miljoner under 2017–2020?

Förmodligen inte de som verkligen behöver det. Självklart pågår läsfrämjande insatser i skolan hela läsåret, så vad är problemet om en lovvecka öronmärks till läsande? Jo, sorteringen och exkluderingen är problemet. För alla har inte samma möjligheter till kulturkonsumtion efter skoltid, så enkelt är det.