Eija Hetekivi Olsson, född 1973, växte upp i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön.

Eija Hetekivi Olsson, född 1973, växte upp i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Foto: Jerker Andersson

Miira från Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland har vuxit upp och är fast besluten att bli hjärnkirurgproffs.

På frågan om vilka diktade kvinnliga gestalter som tilltalade honom mest svarade Strindberg ”Margareta i Faust och Séraphita av Balzac”. Om någon skulle ställa samma fråga till mig skulle jag svara Miira, huvudpersonen i Eija Hetekivi Olssons romaner Ingenbarnsland och Miira.

Ingenbarnsland kom ut 2012 och var Hetekivi Olssons debutroman. Den hyllades, med rätta, av kritikerna. Miira, som är en direkt fortsättning på Ingenbarnsland, förtjänar också beröm.

I debutboken gick Miira i skolan. Den nya romanen börjar med att hon går ut högstadiet, och skildrar hur hon försöker etablera sig som vuxen genom att exempelvis flytta hemifrån och skaffa heltidsjobb (arbetat har hon gjort länge).

Men egentligen är jobb och bostad bara mellanstationer på hennes stora resa – den som ska föra henne bort från kroppsarbete, invandrarskap och deprimerande miljonprogramsförorter och göra henne till hjärnkirurgproffs.

Miira kan jämföras med Halim i Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött från 2003. Där lät Khemiri sin huvudperson skapa ett eget språk som han använde för att ge uttryck åt sin egenartade världsbild. Även Miira har ett särpräglat sätt att uttrycka sig: hon gör snabba associativa språng mellan ord som påminner om varandra, skapar nya ordsammansättningar och ägnar minst lika mycket uppmärksamhet åt rytm och rim som åt ordens betydelser.

Dock är Miiras språk inte bara hennes – det är också verkets. Och den världsbild som Miira (huvudpersonen och romanen) ger uttryck för är inte som hos Khemiri någon förvirrad pubertetsynglings konspirativa fantasier, utan en helgjuten klass- och genusmedvetenhet.

Ur ordkaskaderna växer det fram en bild av Sverige kring 1990 i vilken klyftorna mellan över- och underklass och mellan män och kvinnor är enorma. Och tack vare just det språkliga fyrverkeriet lyckas Hetekivi Olsson både göra dessa klyftor intressanta och ladda sin kritik av dem med ett övertygande patos.

Om romanen skrivits med en mer traditionellt realistisk stil är det tveksamt om man som läsare uthärdat tre hundra sidor kritik av klassamhället och patriarkatet. Och det skulle också ha varit svårt att inom ramen för en sådan stil uttrycka vrede över sakernas tillstånd utan att bli melodramatisk.

Miira slutar på ett sätt som antyder att det kommer en fortsättning. Den ser jag fram mot.

Magnus Nilsson

Roman

Miira Eija Hetekivi Olsson Norstedts