Det går inte att komma ifrån: Skillnaden i hur de rödgrönas budget slår mot olika inkomstskikt är gigantiskt jämfört med Alliansens tidigare budgetar.
Och skillnaderna skulle varit ännu större om Alliansen under sin regeringstid redovisat fakta rätt. Att gå igenom hur budgeten slår mot olika inkomstskikt är nämligen en kamp mot villfarelser. Det syns tydligt i de två grafer från dels de rödgrönas budget i år dels en sammanställning av fyra års alliansbudgetar som visas här nedan.
GRAF 1: Rödgröna siffror
I årets rödgröna budget måste först sägas att förändringarna är minimala. De som får mest får ett tillskott på 0,6 procent och de som förlorar mest förlorar 0,1 procent. Men fördelningsprofilen är tydlig. Låginkomsttagare vinner mest, därefter medelinkomsttagare och när vi kommer upp till de två tiondelar av svenskarna som tjänar mest respektive näst mest hamnar dessa två grupper till och med på ett litet minus.
I dessa siffror ingår det som kallas ”bidrag från välfärdstjänster”. Med det menas att budgeten gör det billigare för oss att ta del av den välfärd som vi är beroende av.
Men i Alliansens siffror över budgetförändringar finns ingen sådan redovisning med. (Graf 2). Alliansen vill ju inte gärna skylta med att deras förändringar av välfärden tvärtom gav högre i stället för lägre kostnader eftersom deras ingrepp i välfärden mest bestod av nedskärningar.
GRAF 2: Alliansens siffror
Siffrorna till graf 2 är hämtade från Alliansens budget 2011 och visar hur budgeten har slagit under fyra Alliansår.
För att ändå inte behöva skylta för mycket med att de rika fick mest och de fattiga minst, tog Alliansen i stället till Ronald Reagans gamla knep. När Reagan på 1980-talet aviserade sina stora skattesänkningar, speciellt för högavlönade, sa han att ”indirekta förändringar” skulle göra att alla andra också fick det bättre.
De ”indirekta förändringar” som Alliansen tillförde syns i rött i staplarna. De utgick att folk skulle jobba mer, de riktigt lågavlönade kanske skulle ha två eller tre jobb samtidigt, och då ökar ju naturligtvis deras inkomster. Och hux flux kunde Alliansen visa upp att deras reformer var mest fördelaktiga för dem med allra, allra lägst inkomster. Den högsta stapeln återfanns ju som synes plötsligt i den tiondel av befolkningen med lägst inkomster.
Naturligtvis fungerade det inte i verkligheten. Och det gjorde det inte för Reagan heller. De rika blev rikare. Och de fattiga blev ännu fattigare.
Alltså; redan den första jämförelsen mellan årets rödgröna budget och Alliansens budgetar visar på stora skillnader i fördelningsprofilen. Justerar vi för försöken att frisera sifforna blir bilden ännu tydligare.
I årets rödgröna budget framgår också att kvinnor tjänar mer än män genom de reformer som presenteras, låt vara med blygsamma 0,1 procent. Och – om nu någon trodde något annat – under Alliansens tid fick männen mest.
