Det bästa med statsbudgetens nya integrationssatsningar som presenterades redan på måndagen är inte satsningarna i sig. Vi måste nämligen konstatera att det som skjuts till är relativt små belopp, och till en del handlar det bara om pengar som flyttas runt.
Nej, det som främst båtar för resultat är i stället den pragmatiska inställningen att få folk i jobb. Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag har fungerat dåligt och allra sämst för dem med lägst utbildning. Här satsar regeringen en halv miljard kronor på en förbättring.
Vidare har subventionerna till nystartsjobben länge dragits med en stor dödviktskostnad, det vill säga att stödet har gått till anställningar som skulle ha tillsatts ändå.
Regeringen flyttar därför stödet från dem som ändå skulle ha fått jobb till dem som står längst ifrån arbetsmarknaden, såväl bland nyanlända som bland andra arbetslösa.
Det finns en nationalekonomisk vinst med detta som är självklar och logisk.
För att hjälpa de personer som av en eller annan anledning inte kan producera det värde som arbetsgivaren betalar för så kan staten betala mellanskillnaden. Så undviker vi att personen hamnar i arbetslöshet och kostar samhället betydligt mer än subventionen.
Om regeringen däremot ger subventioner till anställningar som skulle ha tillsats ändå förvandlas stöden endast till vinst för arbetsgivaren, utan att pengarna skapar jobb.
Det är vad som har hänt med de breda stödformer som Alliansregeringen laborerade med under sina år vid makten. De är nationalekonomiskt mycket kostsamma och fungerar som sagt mest som bidrag till arbetsgivarens vinster, vilket ibland kunde misstänkas vara den egentliga orsaken till att de över huvud taget infördes.
I fortsättningen utgår subventioner till nystartsjobb dessutom bara till företag som följer kollektivavtalens nivåer.
Den rödgröna regeringen är värd en hyllning för den pragmatiska inriktningen på de nya integrationspolitiska åtgärderna där Alliansens kampanjer för en politisk linje har bytts ut mot ambitionen att få folk i arbete.
Men mer kunde ha lagts på utbildning.
Den enda grupp bland de nyanlända där det går att ifrågasätta om skolbänken är den rätta platsen är för äldre människor med mycket låg utbildning.
Denna grupp är dock mycket liten bland de nyanlända.
Det finns alltså inga skäl till att inte satsa på breda utbildningsinsatser med fokus på bristyrken. Och dessa bristyrken där det saknas arbetskraft blir bara fler och fler.
Här finns de riktiga möjligheterna, och utmaningarna, för svensk integrationspolitik.
