DavidLindvall

I början av september genomfördes manifestationer på flera orter i Sverige. Vårdpersonal av alla yrkesgrupper enades under en paroll för högre löner, bättre villkor och för en mer likvärdig kvalitet i vården. De har länge fått betala med sämre arbetsmiljö, urgröpta villkor och mer ohälsa för att finansiera miljardskattesänkningar.

Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare gjorde gemensam sak och höjde sina röster för att pressa politiska beslutsfattare att sätta stopp för välfärdskrisen.

Det är för dessa yrkesgrupper regeringen måste ta konflikt. Och det är för dem som större skatteintäkter kommer göra mest skillnad. Fler vårdplatser och fler heltidstjänster i vården över hela landet kan inte finansieras med låtsaspengar, och en politik för en mer likvärdig vård kommer att kräva skattehöjningar. Det är knappast en kontroversiell ståndpunkt.

Socialdemokraterna och finansminister Magdalena Andersson vet detta. För att klara välfärdens finansiering i framtiden, och för att kunna genomföra de investeringar man lovat väljarna, behövs en mer radikal och progressiv skattepolitik. Det går inte att ta några genvägar.

När Dagens Nyheter avslöjade att regeringen kommer att höja den statliga inkomstskatten marginellt spelade Magdalena Andersson ner betydelsen av förslaget. Det var inte ens tal om någon höjning egentligen, sade hon till DN.

De skattehöjningar som regeringen verkar föreslå i höstbudgeten är ett steg i rätt riktning, inte minst för att klara de reformer som presenterades i veckan, som höjt flerbarnstillägg, höjt underhållsstöd, höjt tandvårdsbidrag för äldre och höjt tak för lönebidragen, en viktig reform för att öka sysselsättningen för alla. Men varför verkar Magdalena Andersson inte ens vilja dra en lans för sina egna skatteförslag?

Konjunkturinstitutet bedömde förra året att skatterna kommer att behöva höjas med omkring 120 miljarder fram till 2040 om dagens kvalitet i välfärden ska bibehållas. Beslutet att höja skatten är alltså något vi måste göra för att tillsammans kunna finansiera välfärden på sikt. Det är helt nödvändigt för att ge dem som manifesterade under vårdupproret en arbetssituation som i bästa fall är rimlig, och alla medborgare en välfärd som det i alla lägen går att lita på.

Då kan inte regeringen mumla om skattehöjningarna. De är en hörnsten för att kunna driva igenom vänsterpolitiska idéer för välfärden. Det här är en politisk konflikt som socialdemokratin i alla lägen tjänar på att ta – särskilt efter en regeringsperiod som varit både stökig och ofokuserad.

En konflikt om välfärdens villkor och finansiering kan vara vad Socialdemokraterna behöver för att återta initiativet. Så trots att en majoritet av svenska folket är beredd att betala mer i skatt för en starkare välfärd, drar sig Magdalena Andersson och Socialdemokraterna för att räta på ryggen när högerdrevet blåser. Konsekvensen är att borgerliga myter och lögner om skattehöjningarnas effekter får stå oemotsagda.

Fakta är att regeringens skattehöjningar är blygsamma i jämförelse med det investeringsbehov som finns i välfärden. Investeringar som skulle ge markanta förbättringar i arbetsmiljö och villkor för stora grupper som länge glömts bort. Men framför allt skulle de ge ordentliga förbättringar för låginkomsttagare, framför allt för kvinnor.

I ärlighetens namn: Ingen förlorar ett val på att de som tjänar över 38 500 får betala en knapp hundralapp mer i skatt. Särskilt inte om det ställs mot en välfärd som riskerar att kapsejsa under ökad ojämlikhet och krympande resurser. Socialdemokraterna måste stå upp för den skattepolitik som välfärden behöver och väljarna vill ha.

David Lindvall