En motsträvig Margareta Åberg avgick i går som riksrevisor. Därmed har samtliga tre riksrevisorer avgått efter DN:s avslöjande om vänskapskorruption och otillbörlig påverkan inom Riksrevisionen.
Men detta sista avhopp skiljer sig från de övriga. Margareta Åberg tänker stanna kvar tills Konstitutionsutskottet har hunnit utse hennes efterträdare och, frapperande nog, hon håller inte med om kritiken och anser inte att det har pågått någon vänskapskorruption alls inom Riksrevisionen.
Det borde vara tillräckligt fatalt att Riksrevisionen förverkat sitt förtroende genom ryggdunk, otillbörlig påverkan och mannamån. Men det är ren verklighetsförfalskning att i efterskott förneka det som inträffat. Eller ser Margareta Åberg verkligen inte vad som har hänt?
Med uppsnappade mailkonversationer, intervjuer och kartläggning av myndighetens agerande har DN presenterat fullödiga bevis för grov vänskapskorruption inom Riksrevisionen.
Margareta Åbergs nonchalanta förnekande av detta följer dock ett mönster. Mönstret är att den som är på topp inte ska behöva bry sig om någon annan åsikt än sin egen.
Efter DN:s granskning reagerade många på den självklarhet med vilken felaktigheterna genomfördes. Att ge höga tjänster till gamla kompisar och låta utomstående påverka rapporterna verkade ses som berättigat, helt enkelt för att riksrevisorerna själva tyckte det var berättigat.
Att riksrevisorerna såg sig tillhöra en elit med rätt att köra över demokrati och regelverk blev uppenbart norm.
Det är nog lönlöst att försöka få Margareta Åberg att förstå att även riksrevisorer, eller definitivt just riksrevisorer, måste hålla sig regler och undvika vänskapskorruption för att framstå som tillförlitliga.
Vi får i stället hoppas att Konstitutionsutskottet gör ett bättre jobb i rekryteringen av nästa uppsättning riksrevisorer.
