Sarah Assbring på Way out West. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Till synes enkel, glad och rolig popmusik –med ett djup som visar sig efter hand. Denna vecka släpper El Perro del Mar albumet KoKoro, där hon vill spränga den västerländska barriären.

Det är mitten av augusti. Publiken, som sitter tillbakalutad på lastpallar utspridda i sluttningen ner mot den lilla scenen, ska få tjuvlyssna på några låtar ur El Perro del Mars kommande skiva KoKoro. Albumets första låt ”Endless ways” strömmar snart ut ur högtalarna och illustrerar plattan på flera plan.

Sarah Assbring, alias El Perro del Mar, ville att den skulle vara lurig: ha ett roligt första anslag, men där en systemkritik skulle visa sig efter några lyssningar, och temat fick gärna förstärkas genom musiken. Och så ville hon söka sig bortom det västerländska.

Den här Way out west-lördagen har americanasångaren Daniel Norgren, rockarna i Eagles of Death Metal och folktronicasångaren Beth Orton spelat; senare kommer bland många andra remixartisten Jamie XX och (tidigare) triphopparna Massive Attacks.

Ett brett spann – av västerländsk populärmusik. Går det en skarp gräns där?
– Frågar du mig nu när jag gjort den här skivan så, ja, jag uppfattar att det är så mer än någonsin, jag känner mig själv extremt främmande inför det jag hör omkring mig, säger hon senare i ett av pressrummen, ackompanjerad av ett dovt dunkande.

Jo, det västerländska ”bombarderas oss dagligen”:

– När man pratar om smalare musik över huvud taget, så har den allt svårare att nå ut. Det är motsägelsefullt för vi lever i den stora globaliserade världen där allt är tillgängligt. Och vi kan lyssna på allt, köpa all musik. Men utbudet är så anpassat, det är ett sånt nålsöga där bara superkommersiella produkter kommer igenom.

”Endless ways” handlar om sisyfosarbetet att konstant förbättra sig själv: ”Once upon a time I was fine, the way I was born” – men sedan upptäcks ”endless ways to better myself”.

– Att sträva efter perfektion, jag ville få det att gå igen i produktionen, säger hon.

Själva låten ska kännas som ett ältande, en bättringsprocess. Först tänkte hon få musiken att likna japansk kampsport, men fick inte till det.

– Men sedan hittade jag fram till arabiska stråkar i stället, det fick bli låtens huvudarrangemang.

När Little Jinder dagen innan pratade på samma sätt om sin musik, tyckte hon det var absurt att sitta där på scenen och lyssna på sig själv. Men Sarah Assbring diggar med och säger efteråt att det var ”otroligt roligt”:

– Det har väl att göra med att det har varit en rolig skiva att göra, och att lyssna på, det känner jag när jag hör den nu.

Arbetet med KoKoro började med föräldraskap, med intresset för balinesisk gamelanmusik och med lek- och spelrummet på teater- och musikmuseet i Stockholm. Sarah Assbring gick dit med sonen när han knappt lärt sig gå och spelade på olika instrument: percussions, basxylofoner som hon aldrig sett förut, ”mystiska stränginstrument”.

– Jag kände att det kickade igång något i mig, och jag gick tillbaka och samlade ljud, började bygga upp ett ljudbibliotek.

Hon hade länge fascinerats av balinesisk gamelanmusik, orkestrar med slagverk, klockor och pukor, ”extremt rytmiskt, på gränsen till kaos”.

– Och jag visste att jag ville göra en rytmdriven skiva, säger hon.

Hon gav sig ut på en digital resa i världen: till Bali, Thailand, Indien, Japan, Etiopien. Hon letade sig bortom de algoritmer som gör att vi matas med musik inom ett visst spann – inom den västerländska boxen.

När debutskivan El Perro del Mar kom 2005, hade Sara Assbring varit djupt deprimerad – och musiken blev ett sätt att bearbeta det. Varje skiva sedan dess har också varit en reaktion på det hon upplever.

Sonen, nu tre och ett halvt, hade gjort att hon såg världen med nya ögon, tunnelbanan och galleriorna blev mystiska. Och mannen som suttit och tiggt på samma plats i tre år, som hon alltid hejade på och ibland gav en slant, hur skulle hon förklara det för sonen när han väl frågade?

Det lilla livet visade vägen till den stora världen, till systemkritiken av kommersialismen, miljön, konsekvenserna av liberalismen. Den nya skivan skulle bli mer universell.

– Det var något med tidens anda som gjorde det ointressant att plocka upp mina gamla referenser, säger hon och lade Neil Young, Kate Bush, Arthur Russel och Lou Reed åt sidan.

I stället hittade hon till exempel ”fantastisk musik från Sumatra, svängigare och coolare än det coolaste du kan tänka dig att Velvet Underground har gjort”. Varför hade hon inte hört den musiken förut?

Tänkte hon och använde det kinesiska stränginstrumentet guzheng, japansk shakuhachi-flöjt, arabiska stråkar och dulcimer (cittra). Titelspåret ”KoKoro” bärs upp av klassiskt japanskt samurajbeat.

Nu är hon sugen på att resa ut, fysiskt.

– Framför allt till Bali och Indonesien, och arbeta med gamelan. Det är svårt att spela, rör sig i en helt annan harmonisk skala, så det handlar om att studera hur det fungerar.

Sarah Assbring/El Perro del Mar 

• KoKoro kommer 16 september, singeln ”Breadandbutter” släpptes i mars i år.
• Ligger på egna bolaget Ging Ging Recordings.
• Självbetitlade, Grammisnominerade debutalbumet El Perro del Mar kom 2005.
• ”Pale Fire” från 2012 vann Årets pop på P3 Guld.