I tisdags beslutade Riksbanken att varken ändra räntan eller några framtidsprognoser. Bakom detta på ytan oansenliga beslut döljer sig något viktigt för avtalsrörelsen.
Sverige går bra nu och arbetslösheten sjunker. Utmärkt, resonerar Riksbanken, låt det fortsätta så. Då kommer lönerna att pressas upp vilket gör det lättare att nå inflationsmålet på 2,0 procent per år. Så därför, resonerar Riksbanken, finns ingen anledning att kyla av ekonomin. Höjda löner är ju just vad som behövs.
I den penningpolitiska rapport som åtföljer tisdagens beslut beskrivs detta tydligt. Riksbanken vill genom sin expansiva politik ”värna inflationsmålets roll som nominellt ankare för pris- och lönebildningen”.
Ett ankare vid 2,0 procents löneökningar alltså. Så får förhandlingar utifrån produktivitet och andra faktorer avgöra var de slutliga löneökningarna kommer att hamna.
Men det här är inte alls vad arbetsgivarna Svenskt Näringsliv vill. De vill hellre att lönerna anpassar sig efter den låga inflationen och att facken alltså ska nöja sig med lönekrav som är lägre än inflationsmålet.
Men Riksbanken resonerar helt rätt. Alla parter bör sträva efter att uppfylla inflationsmålet för att få ekonomin att fungera bra. Riksbanken och LO inser det. Nu väntar vi på Svenskt Näringsliv.
