STOCKHOLM 2016-05-29 Statsminister Stefan Lˆfven h‰lsar p Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra (i bakgrunden MP:s sprÂkrˆr Isabella Lˆvin och V‰nsterpartiets partiledare Jonas Sjˆstedt) innan sˆndagens partiledardebatt p SVT i Stockholm. Foto: Jonas Ekstrˆmer / TT / Kod 10030

Att politiker försöker påverka varandra är inget ovanligt, men de vill även ha med arbetsmarknadens parter att göra, om än mer diskret än tidigare. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Alla partier säger sig gilla den svenska modellen, där parterna på arbetsmarknaden sätter lönerna själva. I praktiken vill politikerna gärna påverka. Men det sker diskretare än förr.

Ett kvarts sekel har gått sedan en socialdemokratisk regering försökte kyla ner inflationsekonomin med lönestopp och strejkstopp – och tvingades avgå.

I dag skulle ingen regering föreslå någonting liknande. Respekt för den svenska partsmodellen är självklar i både Socialdemokraternas och de borgerliga partiernas retorik. Men i verkligheten försöker de påverka arbetsmarknadens parter på en rad sätt, öppet eller indirekt. Här är fem aktuella exempel.

1.Lärarlönerna

I valrörelsen 2014 var plötsligt alla riksdagspartier ense om att skolans problem beror på att lärare tjänar för lite. Regeringen satsar i år tre miljarder på att öka lärarlönerna. I förra veckan slog utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) fast att det handlar om höjda ordinarie löner – lönelyften ska alltså permanentas.

LO, Svenskt Näringsliv och många andra har protesterat mot att staten väljer ut en grupp och ger den extra löneökningar. Även regeringens egen myndighet, Medlingsinstitutet, är starkt kritisk. ”Det finns betydande risker förknippade med en politisk inblandning från statsmakternas sida i lönebildningen”, skriver Medlingsinstitutet i sitt remissvar och befarar kompensationskrav. ”Flera grupper på den svenska arbetsmarknaden anser att deras respektive lönelägen ligger för lågt jämfört med andra gruppers”.

Just nu diskuterar de lokala parterna på skolor runt om i landet vem som ska få del av det statliga lärarlönelyftet. Omkring 60 000 lärare (ungefär var tredje lärare) väntas få sin lön höjd med 2 500–3 500 kronor i månaden i höst.

Fördelningen sker efter samma kriterier som tillämpades i den ”vanliga” lönerevisionen i våras.

– Det här är inte en så vansinnigt stor inbrytning i lönebildningen. Det finns redan ett 50-tal riktade statsbidrag till skolan. Jag ser det som att staten ökar sin medfinansiering av skolan med ännu ett riktat bidrag, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström.

Han fortsätter: 

– Jag skulle vilja se den fackliga organisation som tackar nej om regeringen vill vara med och lösa problem.

2.Lägre ingångslöner

Alla de borgerliga partierna gör analysen att den höga arbetslösheten bland nyanlända och unga beror på för höga ingångslöner. Om inte parterna kommer överens om lägre löner för de här grupperna är vi beredda att lagstifta om anställningsformer med lägre löner, sade Liberalerna och Centerpartiet i vintras. Även Kristdemokraterna kunde tänka sig lagstiftning, medan Moderaterna inte gick så långt. Liberalerna preciserade: Lönen i deras ”startjobb” ska vara 14 000–16 000 kronor i månaden.

Nu när 2016 års avtalsrörelse nästan är över konstaterar Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet, att parterna inte har slutit avtal med lägre ingångslöner för nyanlända. Partiets uppmaning till parterna att sluta sådana avtal kvarstår.

3.Pension

Unionens och Sveriges Ingenjörers krav på flexpension var en stor konfliktfråga i årets avtalsrörelse, och den ser ut att återkomma 2017. Trycket i frågan beror på att den allmänna pensionen blir allt lägre – och på att både Socialdemokraterna och allianspartierna anser att de sjunkande pensionerna ska pareras genom att folk arbetar längre.

De lägger på så sätt över ansvaret för pensionen på individen – och i förlängningen på parterna, som ser sig tvungna att förstärka tjänstepensionerna.

4.Jämställda löner

Vänsterpartiet har länge krävt att statliga Medlingsinstitutets uppdrag (”att verka för en väl fungerande lönebildning”) också ska innefatta en utjämning av de strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Kravet, som sammanfaller med Kommunals inställning, har inte stöd i regeringen, men Medlingsinstitutet har fått i uppdrag att analysera kollektivavtalen ur jämställdhetsperspektiv och initiera debatt för att främja parternas arbete för minskade könsskillnader. MP och V gick till val 2014 på att offentliga arbetsgivare ska höja kvinnornas löner.

5.Otrygga anställningar

Att få bukt med missbruket av allmän visstid, vikariat och inhyrning av personal var en av de mest brännande frågorna för Handels, Kommunal med flera i avtalsrörelsen 2016. Men det går trögt, och på LO:s kongress i juni i år satte en majoritet sitt hopp till förändrad lagstiftning.

S, V och MP gick till val 2014 på att begränsa visstidsanställningarna. Det parlamentariska läget har dock gjort det svårt för regeringen.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesman för Vänsterpartiet, anser att de rödgröna ändå kunde ha gått hårdare fram. Det vore märkligt att beskriva detta som ökad politisk inblandning, men blunda för hur Alliansregeringen försämrade anställningsskyddet, menar han.

– När allmän visstid infördes var det en ensidig gåva till arbetsgivaren. Den gör att Handels med flera börjar varje avtalsrörelse i uppförsbacke, säger han.

Också Kommunals kamp för fler heltidstjänster är ett exempel på hur de politiska konjunkturerna påverkar (även om inte alla S-styrda kommuner går facket till mötes, något som Arbetet har beskrivit nyligen). Någon sträng åtskillnad mellan parternas ansvar och politikernas finns helt enkelt inte.

Det ska man kanske inte heller vänta sig. Lönebildningen är en del av samhällsekonomin, och den har staten alltid ansvar för. I ett längre perspektiv har politikernas inblandning trots allt minskat, bedömer Kurt Eriksson, före detta chefsjurist för Medlingsinstitutet. Han påminner om hur staten tog tydlig ställning för LO:s låglönesatsning i slutet av 1960-talet. Och hur staten grep in med medlingskommissioner, prisstopp och skatteförändringar under 1970- och 1980-talen.

Mot den bakgrunden kan lärarlönelyftet se ut som en isolerad händelse. Men, som Medlingsinstitutet påpekar: Fler yrkesgrupper tycker sig stå på tur.