Skillnaden mellan mäns och kvinnors löner är fortsatt stor, hela 12,5 procent. Inom landstingen hela 22,4 procent.
Är då detta diskriminerande, det vill säga resultatet av en könsdiskriminerande arbetsmarknad?
Nej, svarar något förvånande Medlingsinstitutet som står för den officiella statistiken och har regeringens uppdrag att analysera könslöneskillnadem. Den viktigaste ”förklaringen” är i stället att män oftare jobbar heltid och kvinnor betydligt oftare deltid. Korrigerar man för detta och en del andra ”förklarade” faktorer skiljer endast 4,6 procent i löneskillnad.
Men här finns en tankelapsus. Att könslöneskillnaden till stor del försvinner då vi tar hänsyn till arbetstid gör inte att diskrimineringen försvinner. I stället förklarar det vad diskrimineringen består av – nämligen av skillnaden i arbetstid.
Otaliga undersökningar visar att en majoritet kvinnor vill jobba heltid. Vi vet att kommuner som infört heltid som norm för alla efter en kort tid inte ser någon skillnad alls mellan könen i arbetstid. Vi vet också att en mer jämställd familjerelation gör att arbetstidsskillnaden minskar mellan könen inom familjen.
Naturligtvis är det en följd av både en diskriminerande arbetsmarknad och ett diskriminerande samhällsklimat att förutsättningarna för att jobba heltid skiljer sig så markant mellan könen.
Detta måste lyftas som orsak till löneskillnaden och åtgärdas, inte gömmas undan som någon harmlös ”förklarad löneskillnad”.
