Kikiscenens skönhet är politisk, säger regissören Sara Jordenö, som också skrivit manuset till Kiki tillsammans med Twiggy Pucci Garçon – själv en deltagare i kikiscenen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Kikiscenens skönhet är politisk, säger regissören Sara Jordenö, som också skrivit manuset till Kiki tillsammans med Twiggy Pucci Garçon – själv en deltagare i kikiscenen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Voguing är en konstform som räddar liv; en ventil för en utsatt grupp. I filmen Kiki skildrar Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garçon en subkultur bildad av hbtq-ungdomar i New York.

Konstnären, filmaren och feministen Sara Jordenö växte upp i en religiös familj i västerbottniska Robertsfors. Hon definierar sig som queer, läste queerteori, var en aktivist men hade förlorat hoppet om aktivismen.

– Jag vet att demonstrationer är viktiga, säger hon, men vad kunde vi göra genom dem?

Om sitt förhållande till kyrkan har hon svårt att prata.

– Jag respekterar många där, men nej, jag är inte en del av kyrkan nu, säger hon.

Tvärs över Atlanten, något decennium senare, växte Twiggy Pucci Garçon upp i en lika religiös familj i Portsmouth i delstaten Virginia. Han gick till kyrkan varje söndag, sjöng i kören, ledde kören, regisserade dansgrupper. Men vid 15-årsåldern togs hans ”feminina manér” upp som ett problem: Ändrade han sig inte, var han tvungen att lämna kyrkan.

Så han lämnade den, förkrossad.

Med tiden kom insikten: Han visste att han var ämnad för att leda något, att ge något tillbaka till världen, säger han, men det handlade tydligen inte om kyrkan. Den enda öppet homosexuella killen i skolan visade i stället vägen till ballroom-scenen.

Twiggy Pucci Garçon, nu 26 år, grundade Opulent House of Pucci, där han är husmor, grindvakt, danslärare, med mera, för unga, rasifierade hbtq-personer. Sara Jordenö, som intresserar sig för hur marginaliserade grupper skapar egna system för överlevnad, blev under arbetet med ett annat projekt i New York inbjuden till ett möte med honom. De fann varandra direkt. Och började bygga tillit.

Resultatet blev dokumentärfilmen Kiki, som nu visas på svenska biografer och har fått amerikansk distributör. Filmen har hyllats på Sundancefestivalen och Berlin Filmfestival tidigare i år. Inom queerteorin läste Sara Jordenö genusteoretikern Judith Butler – som skrivit om hur allt startade med Harlem drag balls på 1920-talet. Men trots att hon bodde i New York visste hon inte att kulturen fortfarande existerade.

– Ett helt annat New York visade sig, säger hon när de besöker Stockholm inför premiären i slutet av augusti.

Konstformen är spektakulär – men det hon påverkades mest av var upptäckten av ledarskapet och den alternativa familjen som dessa unga utsatta människor skapade åt varandra.

Det handlar om rasifierade hbtq-personer som inom Kikiscenen får hjälp med såväl boende som att utforska sig själva.

Ofta kommer de från låginkomstområden där det är ”helt förbjudet” att komma ut som homosexuell, vilja byta kön eller, för en kille, att vara intresserad av femininitet och dans.

– Många blir mobbade, utslängda av familjen, nedslagna på gatan, säger Sara.

Twiggy kan i sin tur rabbla statistik över hur hbtq-ungdomar mer än andra drabbas av hemlöshet och hiv-smitta, och begår självmord.

När Nicki Minaj gav vogue-scenen en skjuts under Streetstarfestivalen i Stockholm förra året, skrev Svenska Dagbladets recensent: ”Det handlar om att leka med sociala markörer, med kön, genus, klass, ras, roller och status. Ja, med ett slags falsk autenticitet som i vissa tävlingar innebär att den som lyckas härma en skolflicka, polis eller direktör mest ’trovärdigt’ vinner.”

– Populärkulturen lånar, eller stjäl väldigt mycket, säger Sara.

Lånar eller stjäl?
– Det är roligt att andra gör det, säger Sara.

– Ja, inflikar Twiggy.

– … men människorna jag träffade visade mig ursprunget, säger Sara.

– De som kommer från Kikiscenen använder den som utlopp för all smärta. Den som gjort en könskorrigering, känt sig ful och fel och sen ”går en ball” manifesterar sig själv: Jag är vacker. Det är vackert. Folk firar sig själva, säger Twiggy och tillägger:

– Vi mer än överlever. Vi blomstrar. Vi manifesterar de förändringar som vi vill se i samhället, säger han, som nu ska åka norrut och se hur det såg ut där Sara växte upp, så som hon sett hans uppväxtmiljö.

– Det här är det viktigaste jobbet jag har gjort hittills. Jag känner mig starkare, det känns som att jag klarar av mer. Och jag har större tilltro till aktivism, säger Sara Jordenö.

Kikiscenen

• Ballroom dancing har funnits i över 100 år. Skapades i Harlem, New York. En hbtq-kultur utvecklad av rasifierade afro- och latinamerikaner, som var stor under 1970- och 80-talen. Kikiscenen, som utvecklats av unga det senaste decenniet, är en del av denna tradition. Balls, tävlingar, hålls i olika kategorier: vogue, face, runway.

• Madonna gjorde låten ”Vogue” 1990 och samma år kom dokumentären Paris is Burning, om ballroomscenen i New York i slutet av 1980-talet.