Oli Ullah Khan trivs med stämningen på paketterminalen. Men de ständiga effektiviserings­kraven stressar. Foto: Marcus Ericsson/TT

Oli Ullah Khan trivs med stämningen på paketterminalen. Men de ständiga effektiviserings­kraven stressar. Foto: Marcus Ericsson/TT

Det mesta har blivit automatiserat, på gott och ont. På Postnords paketterminal har sorteringsarbetet blivit enklare, men också mer monotont. – Våra händer riskerar att bli överflödiga, säger vice ordförande i den lokala fackklubben.

Produktionschefen Khaled Choudhury får i gång ett stillastående transportband genom att bara snudda vid det. Och bandet stannar tvärt när han drar bort handen. Alltså, förklarar han, här är det maskinen som får anpassa sig till människans tempo och inte tvärtom. Sedan pekar han på två arbetare, en 20-åring och en 60-åring, som matar en av sorteringsmaskinerna med nya paket, och säger:

– Man kan inte begära att de ska orka lika mycket eller arbeta lika snabbt. Det är därför vi har Sveriges bästa och Nordens modernaste paketterminal.

Produktionschefen gör ett nytt experiment för att visa hur ”superkänsliga” sorteringsmaskinerna är. Han river av en pappersbit från en tidning och slänger den framför ett paket, vilket får det flera hundra meter långa transportbandet att stanna omedelbart.

Han är lika stolt när han visar upp ”krokodilen”, en jättespade ovanpå transportbandet, som tar upp alla underkända paket och skickar dem tillbaka på en returbana för åtgärd.

Mustafa Ölçer, sektionsordförande för Seko, och produktionschefen Khaled Choudhury har jobbat ihop sedan 1989 och kan varandras argument. Foto: Marcus Ericsson/TT

Mustafa Ölçer, sektionsordförande för Seko, och produktionschefen Khaled Choudhury har jobbat ihop sedan 1989 och kan varandras argument. Foto: Marcus Ericsson/TT

Mustafa Ölçer, nyvald sektionsordförande och vice ordförande för Sekoklubben Rosersberg/Veddesta, ler skeptiskt åt chefens experiment. Han håller med om att var och en får arbeta i sin egen takt, men produktionsmålen ska uppnås i vilket fall.

– Vi har lovat kunderna att paket som lämnas in före klockan 19.00 ska vara framme nästa dag. Och det lyckas vi med tack vare att arbetskamrater täcker upp för varandra. Arbetsgruppen avgör sinsemellan vem som ska göra vad.

Visserligen har de moderna sorteringsmaskinerna rationaliserat bort mycket trassel och många tunga arbetsmoment är borta. Men det finns också en baksida av datoriseringen, menar han.

– Nu har vi väldigt få arbetsmoment och väldigt lite variation. Vem som helst kan klara av arbetet. Jag skulle kunna hämta ett gäng från centrum och lära dem hela jobbet på ett par timmar.

Själv arbetar Mustafa Ölçer i ”grindstugan” där han registrerar alla ankomster och avgångar och ser till att rätt paket kommer i väg till rätt kund i rätt tid. När han började på Posten 1984 fick han gå en veckolång postal utbildning där han fick lära sig att koda 700 paket i timmen. Nu görs jobbet av sorteringsmaskiner och spegelkameror som läser av, mäter, väger, sorterar paketen efter postnummer och skickar iväg dem till rätt bur för vidare transport med lastbil.

– I dag kan vi följa paketets väg minut för minut. Om en lastbil råkar köra i diket vet vi exakt vilka paket som fanns i bilen.

Vad är arbetarnas vinst med den här moderniseringen?
– Inte mycket egentligen, svarar Mustafa Ölçer. Våra händer riskerar att bli överflödiga.

Ibrahim Malgir använder en vacuumslang för att lyfta paketen. De kan väga upp till 35 kilo. E-handeln har dessutom ökat flödet av paket. Foto: Marcus Ericsson/TT

Ibrahim Malgir använder en vacuumslang för att lyfta paketen. De kan väga upp till 35 kilo. E-handeln har dessutom ökat flödet av paket. Foto: Marcus Ericsson/TT

Hösten 2013 öppnade Postnord sin gigantiska paketterminal på 19 000 kvadrat i Veddesta norr om Stockholm. Delvis till följd av den kraftiga ökningen av e-handeln.

Här jobbar i dag cirka 500 personer. De flesta är terminalarbetare som sorterar paketen och lastbilschaufförer som kör godset från och till alla ombud och företagskunder, från Bromma i söder till Ockelbo i norr. Plus Finland och Baltikum.

Arbetet besöker paketterminalen en sommarkväll, under eftermiddagsskiftet som kallas uppsamlingen och som pågår fram till strax före midnatt, då nattskiftet tar vid. Här jobbar cirka 140 arbetare i alla åldrar och med rötter i alla världsdelar. Påfallande många är unga, runt 20 år.

– Många kommer från rika stadsdelar och är rätt ointresserade av facket. De vill bara skaffa sig lite arbetslivserfarenhet, säger sektionsordföranden.

– Det är som samhället ser ut i övrigt, fyller produktionschefen på. Oftast stannar invandrarna kvar hos oss, medan svenskarna går vidare.

En förutsättning för att Arbetet ska få besöka paketterminalen är att en av cheferna följer med under hela besöket, vilket produktionschefen Khaled Choudhury gör. Men det visar sig att även han är med i facket, Seko. Han säger att han skulle fått en mycket bättre löneutveckling om han hade bytt till Saco, men han vill tillhöra samma fack som dem han jobbar med. Dessutom har han och sektionsordföranden Mustafa Ölçer arbetat ihop på Posten sedan 1989.

– Vi känner varandra mycket väl och har utvecklat en gemensam kultur, även om vi inte alltid håller med varandra, säger Mustafa Ölçer.

En liten tvist kommer fram när vi ser ett par anställda som håller på med manuell pålastning. De lyfter paket som väger upp till 35 kilo, med hjälp av en höj- och sänkbar vacuumslang som suger upp och släpper ner paketen i sorteringsmaskinen.

– Tyvärr struntar en del i lyftmedlet, konstaterar Mustafa Ölçer. De tycker att det är otympligt och bökigt. Från fackets sida har vi gjort klart att vi inte tillåter några lyft över axelhöjd och under knähöjd.

Produktionschefen tycker dock att man inte kan ställa samma krav på alla.

– Nybörjarna kan man tvinga att använda lyftmedel, men övriga måste få in det som rutin.

Amanda Tesarz är en av 500 anställda på paketterminalen i ­Veddesta. Foto: Marcus Ericsson/TT

Amanda Tesarz är en av 500 anställda på paketterminalen i ­Veddesta. Foto: Marcus Ericsson/TT

Oli Ullah Khan, som jobbat på Postnord i sju år, säger att det bästa med jobbet på paketterminalen är den goda stämningen och det öppna klimatet arbetskamraterna emellan.  Han tittar på chefen och tvekar lite när han ska försöka säga vad som är det sämsta med jobbet.

– Kom igen, säger chefen uppmuntrande. Du måste prata lite skit om arbetsgivaren, annars blir det inte trovärdigt.

Då berättar Oli Ullah Khan att det är stressande att allt måste effektiviseras jämt. Att det liksom aldrig är bra nog.

Vid ingången till terminalen hänger en stor arbetsmiljötavla, med bland annat riskanalyser, handlingsplaner, information om ronder och sjukfrånvaron inom de olika skiften. Just nu har eftermiddagsskiftet en sjukfrånvaro på 3,6 procent av arbetstiden, vilket är mycket lägre än snittet för alla arbetare, som var 6,3 procent förra året.

– Vi har också haft en hög frånvaro tidigare. Men den sjunker nu, delvis tack vare att det varit ett av våra prioriterade områden, säger sektionsordföranden Mustafa Ölçer.