NYMartin-K-webbledartopp

– Om arbetare inser hur låg deras pension kommer att bli gör de uppror.

Orden fälldes under en pensionsdebatt i LO-borgen i slutet av 1990-talet. Riksdagen hade just klubbat det nya pensionssystemet. I stället för att baseras på de 15 mest välbetalda yrkesåren skulle två andra faktorer styra pensionens storlek: hur mycket varje individ tjänar under ett helt arbetsliv och hur bra det går för svensk ekonomi.

Efter en lång infasningsperiod kan i år de första personerna gå i pension som helt följer detta nya pensionssystem.

I dag vet vi också svaret på de farhågor som yppades i LO-borgen för så länge sedan. Det blev inte så dåligt för LO-anslutna arbetare som belackarna trodde. Det blev betydligt sämre.

Bakom uppgörelsen stod fem av de dåvarande sex riksdagspartierna: S, M, FP, C och KD. Vänsterpartiet ställde sig utanför. Att de borgerliga partierna stödde systemet var naturligt. Och möjligen kan vi förklara den socialdemokratiska blindheten med de många solskensberäkningar som spreds. Med en hög tillväxt och framför allt med en ständigt pågående högkonjunktur skulle skillnaden mot det gamla systemet bli knappt märkbar.

Ändå var det lätt att se att systemet redan från start var kraftigt underfinansierat. Och antagandet att hela världsekonomin plötsligt skulle växla upp till en ständigt hög tillväxt känns i dag närmast pinsamt. Däremot är det en myt att staten passade på att stjäla pensionspengar, något som då och då hörs. Fakta är att garanti-, efterlevande- och förtidspensionen bröts ut ur pensionssystemet och fördes över till staten. Finansieringen för detta fördes då självklart också över till staten.

Men det nya pensionssystemet var tillräckligt dåligt på egen hand utan att vi behöver hänge oss åt myten om stöld.

I dag ser vi följande:

• Arbetarkvinnor som jobbar heltid ett helt yrkesliv får knappt mer i pension än de som bara jobbar 75 procent hela livet. Det beror på att livsinkomsten enligt de nya reglerna blir så låg i båda fallen att det inte räcker till så mycket pension över huvud taget. Arbetarkvinnor får därför främst förlita sig på den låga statliga garantipensionen. Det moraliska kontraktet med staten, att det du betalar in skatt av din livsinkomst ska räcka för att försörja dig på ålderns höst, har därmed brutits.

• Den arbetare som vid 20 års ålder börjar på ett bygge och jobbar till 62 år får lägre andel i avsättning till sin egen pension än den tjänsteman som börjar vid 23 års ålder och jobbar till 65 år. Detta trots att båda haft ett lika långt yrkesliv. Byggjobbarens första tre år i arbete värderas mycket lågt i pensionssystemet. Arkitektens sista tre år värderas betydligt högre. Att pensionen ska ”baseras på livsinkomsten” är alltså ett relativt påstående. Andelen blir olika beroende på vems yrkesliv det gäller, byggjobbarens eller arkitektens.

Det råder ingen tvekan om att dagens pensionssystem måste förändras. Orättvisorna är för stora och LO-kollektivet för utsatt för att samhället ska kunna sägas uppfylla kravet att ta hand om sin åldrande befolkning.

Stefan Löfven bör inleda med att skrota den del av pensionssystemet som kallas premiepensionen, det är den del där alla ska välja sin egen fond och som endast fungerat som en kassako för bankerna. Dessbättre har de flesta insett bluffen och de aktiva fondvalen har i det närmaste upphört.

Därefter bör Löfven läsa vårens LO-rapport om hur ett nytt pensionssystem kan se ut och börja genomföra nödvändiga förändringar.

Nu vet vi ju alla, ett par decennier efter debatten i LO-borgen, hur oacceptabelt låg pensionen för arbetare i slutänden blev.