En ganska unik situation utspelas i min barndoms hemtrakter. Malmberget, så som jag känner det, står med den ena foten i gropen och den andra mot nya marker. En samhällsomvandling som är närmast unik i sitt slag. Men den har inte kommit plötsligt, utan smygande.

När jag växte upp var gropen redan där, långsamt bröt den nya bitar av min stad. Sakta hotade den att äta hela samhället. Jag gick i högstadiet bara några hundra meter från stängslet som inhägnade rasriskområdet. Gruvan åt av urberget, likt termiter urholkades de bärande stommarna.

Det var så det var. Genom gruvan andades samhället. Genom gruvan dog det. När det gick bra för gruvan gick det bra för samhället. När det gick dåligt hukade vi.

På gatorna i Malmberget formades jag till att bli den jag är. Där besökte jag på lunchrasterna leksaksbutiken för att titta på rollspelshyllan. Där jagade jag efter Star Wars-figurer och blev känd som den där Star Wars-galningen. Där blev jag slagen och knivhotad, hittade mitt första jobb och kysstes för första gången. Där gick jag med i facket, blev anfallen av en knarkare och köpte min första tidning av tveksam karaktär.

Vissa av de där avgörande ögonblicken hade jag gärna varit utan. Det är inte jätteroligt att bli jagad klockan tre på natten av en kille som fått snedtändning. Jag hade gärna sluppit undan den hårda mobbingen. Men ändå. Det är där jag växte upp.

Jag såg hur butikerna stängdes, en efter en. Hur vakanta lokaler gapade tomma. Det var med sorg jag såg hur mina barndomskvarter jämnades med marken när utflyttningen blivit för stor. Hur gropen smygande, snudd på omärkligt, åt av samhället. Hur kvarter åts upp, hur stängslet flyttades ut.

Och nu. Nu är snart inget kvar. Den samhällsomvandling som Malmberget står inför är oåterkallelig. Kvarter ska rivas och nya byggas. Dragkamp pågår mellan kommun och gruvbolag om vem som ska stå för vad. Ingångna avtal som inte följs, stora rubriker.

På håll betraktar jag hur samhället delar sig, på var sin sida av gruvbolaget LKAB. För eller emot. Hot om nedläggning. Utan gruvan inga jobb. Utan jobb inget samhälle. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är en växelverkan. Att de båda behöver varandra. Och att det statliga storbolaget har råd att betala. Att följa överenskommelsen de redan har träffat med kommunen.

Hur det än blir, de gator där jag vandrat i midnattssol ska snart inte finnas kvar. Hur sätter man ett värde på det? När man får lämna hus och hem där minnena finns i väggarna? Kan gruvbolaget ersätta något sådant?

Det händer att jag drömmer mig tillbaka, till tiden då somligt var bättre än nu. Min far hade ännu inte lämnat oss då hans hjärta plötsligt gav upp. Kompisgänget var fortfarande samlat för fotboll, rollspel och te. Min barndoms kvarter fanns kvar.

Jag vet att det är nostalgi. Och även om jag kunnat gå på samma gator hade det förflutna fortfarande legat lika långt bort. Ändå kan längtan tillbaka vara stark de gånger jag sätter mig i bilen och styr färden norrut. Det är med Malmberget som med min fars grav. Jag besöker det sällan, men minnet bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.