300 000 barn arbetar i krisens Italien

Runt trehundratusen barn och unga arbetar i Italien. En ­tiondel av dem gör farliga jobb eller blir svårt utnyttjade av sina arbets­givare. Men hälften av de italienska föräldrarna tycker detta är okej.

En nioåring lyfter cementsäckar ett par timmar om dagen för tio euro i veckan. En tjej på fjorton år jobbar tolv timmar om dagen, med händerna ständigt i is, i ett fiskstånd för sextio euro i veckan. Femtonåringen jobbar i baren för hundra euro i veckan.

Dessa är de extrema situationer som en undersökning gjord av fackförbundet CGIL och italienska Rädda Barnen berättar om. Den visar att runt 30 000 av Italiens omkring 300 000 arbetande minderåriga utnyttjas för dåligt betalda arbeten, som ofta är direkt farliga för dem. Alla jobbar svart, eftersom det är olagligt att anställa dem. Några exakta siffror finns inte att få, för det finns ingen officiell statistik om fenomenet.

Den italienska lagen förbjuder ungdomar under 16 år att arbeta. De har skolplikt, men på många håll i Italien finns det inga kontroller, och ibland inte ens pengar för att skicka ungdomarna till gymnasiet (som man börjar vid 14 års ålder).

Inskrivningsavgiften är minst tusen kronor, och allt material betalas av familjerna, vilket innebär upp till fem tusen kronor i början av första året.

En annan undersökning, gjord av barnläkarnas organisation, visar att hälften av föräldrarna i Italien tycker att det är normalt att en 14-åring börjar arbeta om hen inte vill gå i skolan. De tycker inte att det är någon idé att försöka få sina barn intresserade av skolan. Bara en tredjedel anser att det är viktigt att göra allt som står i deras makt för att ungdomarna ska gå ut gymnasiet och ha en utbildning.

– Jag började jobba i jordbruket när jag var tolv. Ibland jobbar jag tolv timmar, och får som mest några hundra kronor, berättar Giovanni som fyller femton i oktober.

– Skolan var pest, och mina föräldrar gav upp, de tyckte inte att det var värt att lägga ner de pengarna på mig. De tycker att det är bättre att jag jobbar.

– Vi ser detta tydligt, säger Cesare Moreno, ordförande för organisationen Maestri di Strada (Gatulärarna), som jobbar med ungdomar i centrala Neapel.

– Medan våra föräldrar gjorde allt för att vi skulle få en utbildning, bryr sig inte dagens föräldrar. Och ungarna känner inte att skolan ger dem något och tycker att studierna är totalt onödiga.

Neapel är ett av de ställen i Italien där skolavhoppen är vanligast, och där barnarbetet är utbrett. I stadsdelen Scampìa, där boken Gomorra utspelar sig, är det många som slutar redan på högstadiet.

– Här har vi massor av ungar under 16 år som jobbar. Det är inget konstigt här, med så många ungdomar som slutar efter högstadiet, konstaterar Salvatore Bruno, som leder Impronte (Avtryck), ett sorts fritids som arbetar för att barnen ska stanna i skolan och få en utbildning.

Barn och ungdomar springer runt och leker utanför, medan en grupp samlats inomhus för att berätta hur viktigt centret och Salvatore är för dem. De kallar honom för en andra, ganska sträng, pappa och 15-åriga Sofia berättar stolt att hon går humanistisk linje på gymnasiet.

– Vi vill ge dem ett alternativ och visa att det går. De som börjar jobba redan på högstadiet lär sig sällan något yrke, trots att många vill göra det. De gör enkla hantlangarjobb, som aldrig utvecklar sig, förklarar Salvatore Bruno.

Rädda Barnens undersökning visar att det är ett av de stora problem dessa ungdomar kommer att möta som vuxna. De här killarna och tjejerna kommer alltid att stå kvar på start, med dåliga löner och ofta svartarbeten, medan de andra som gått ut gymnasiet får en yrkesutbildning och hittar vanliga jobb.

Att skolan inte fungerar är de flesta som jobbar med det här problemet överens om. Fast alla vuxnas ansvar går inte att komma ifrån enligt Anna Teselli, som arbetat med Cgil och Rädda Barnens undersökning.

– De vuxna tenderar att ursäkta sig med att det är bättre att de jobbar än att de inte gör något, och att det är ungarna själva som väljer. Men så är det ju inte, ingen unge väljer att jobba om vi vuxna erbjuder något intressant alternativ, konstaterar hon.

I Neapel fortsätter människor som Salvatore Bruno att arbeta med barn och ungdomar för att de inte ska överge skolan och sin framtid. För det är just framtiden som de saknar.

– De här ungarna ser inget hopp, de har inga drömmar om vad de ska göra när de blir stora. Det är det vi vill ge dem, ett mål och tron på att de klarar det, säger Salvatore.

Kristina Wallin (frilansjournalist och bosatt i Italien)