Alma Pöysti, Andreas Kundler, Jessica Liedberg, Kriistina Viiala, Kirsti Stubø, Daniel Nyström och Emil Almén i Den långa marschen. Foto: Petra Hellberg

Alma Pöysti, Andreas Kundler, Jessica Liedberg, Kriistina Viiala, Kirsti Stubø, Daniel Nyström och Emil Almén i Den långa marschen. Foto: Petra Hellberg

En dag reste vi oss upp och gick, vi instabila varelser. Om detta, och konsten att gå för nöjes skull, handlar Gunilla Heilborns Den långa marschen (läs mer om den här). Hon har skrivit den tillsammans med skådespelarna (som gärna fått vara mer heterogena), som också gjort fältstudier. Stämmer det som filosofen Rosseau sa, att vandringen sätter liv och fart på hans idéer?

Publiken ombeds att utforska sitt eget bästa tempo och erbjuds generöst att använda den skala som förevisas.

Föreställningen tar sig formen av en stel skolredovisning med en högst stiliserad natur som scenografi, komiken är torr och träffande. Olika vandringar illustreras genom att en skådespelare uppger sig simultantolka från hörlurar vad en annan skådespelare spelat in under sin vandring.

Från Hellasgården till Solsidan, till exempel, förbi sjöar, myrar, golfbana, hästhage. Tankarna far, men känslan av att hitta sig själv infinner sig inte. Är vandringen rent av slöseri med tid?

Det är roligt utan någon riktig poäng, samtidigt blir meningslösheten och absurditeten både ett komiskt grepp och en tanke som dröjer sig kvar.