Mytiska dimensioner i ett vindpinat Malmö

I sin nya bok Gud är inte ett främmande namn återkommer Kristian Lundberg till 1848, året då den svenska frikyrkorörelsen uppstod i Sverige. Då skedde ett troende-dop i Vallersvik och fem människor gick ner i det höstkalla vattnet och bildade den första baptistförsamlingen. I Lundbergs ögon var detta en revolutionär handling eftersom det var straffbart att hålla möte utanför svenska kyrkan.

För den som kan sin arbetarhistoria är 1848 ett viktigt år av en annan anledning. Inte bara för att Marx & Engels publicerade Det kommunistiska manifestet då, utan även för att det inledde en revolutionär epok med arbetarupproret i Paris som start. Den tog bryskt slut med det spanska inbördeskriget men årtalet lever ändå vidare. I Lundbergs bok då en kyrka i Malmö ställer upp portarna för ensamkommande flyktingbarn.

Det här är en vacker liten bok som skulle kunna beskrivas som ett essäistiskt försök att väva samman frikyrko- och arbetarrörelsens arv. Till formen ser boken ut som det mesta Lundberg har skrivit: som vanligt promenerar författaren genom ett vindpinat Malmö och tänker på klassamhället. Men här finns också en mytisk dimension som gör boken suggestiv: I ett tältläger för romer ser han Job sitta med hängande huvud, sin klassresa jämför han med Lasaros uppstigande ur grottan.

För den som vill ha en nyckel till Lundbergs (senare) författarskap är ”Gud…” ett måste. En av grundtankarna i boken är att det bräckliga och sköra i människan kan vändas till en styrka – en tanke som återfinns i alla hans böcker men som uttalas tydligare här.

Samtidigt som ”Gud…” publiceras kommer ytterligare en bok ut av författaren. Den heter Dagar bland skuggor, träd och vatten, och är den fjärde delen i den svit som inleddes med Yarden. Också här varvas tankar om politiken med tankar om tron.

Yarden-sviten inleddes som renodlad arbetarlitteratur, men redan i den andra boken fanns en rörelse mot det sakrala. Denna gång handlar det mera om den bipolära sjukdomen än i de tidigare delarna, och precis som i Gud är inte ett främmande namn vänds bräckligheten till en styrka: den vanmäktiga människan kommer alltid att vara i centrum för Gud.

En sak som jag har lite svårt för i båda böckerna är Lundbergs svavelosande predikningar om ”ekonomismen”. Det är visserligen sympatiskt att författaren vägrar att se ”flyktingkatastrofen” i ekonomiska termer, men hans ständiga tal om att ”människovärdet inte kan reduceras till siffror” gör mig emellanåt lite matt: med ett sådant synsätt finns en risk för att de ekonomiska frågorna lämnas över till experterna.

Lundbergs religiösa humanism är visserligen inspirerande men för att den inte ska utmynna i tröstlöshet krävs en handfast politik bakom. Låt mig därför uttala en stilla förhoppning om att Lundberg ska skriva ett radbrutet politiskt program nästa gång.

Rasmus Landström