Från filmen Medan vi drömde. Foto: Peter Hartwig

Från filmen Medan vi drömde. Foto: Peter Hartwig

Regissör Andreas Dresen, varför ville du göra filmen Medan vi drömde utifrån Clemens Meyers bok med samma namn, om fem killar i Leipzig under tiden runt murens fall?
– Ämnet intresserar mig: En förlorad generation. De gamla reglerna gällde inte längre; de nya hade inte införts. Under några månader, kanske år, verkade det finnas en frihet med oändliga möjligheter. Men de fick lära sig den hårda vägen att friheten också innebar att acceptera sina egna och samhällets begränsningar.

– Ofta i Tyskland pratar vi om föräldragenerationen, som behövde hantera frågan om skuld. Därför är föräldragenerationen inte där för de här pojkarna.

Om den prisade filmen De andras liv (2006) har du sagt att det är en Hollywoodfilm.
– Ja, den är mer eller mindre en kliché. I verkligheten var Stasi inte styrt från departementen på det sättet utan mer involverat i allas vardagsliv. De som jobbade där trodde att de gjorde något gott. Men det är en välgjord film.

Under senare år har tv-serien Weissensee skildrat samma tid.
– Ja, den är mycket bättre och ligger närmare verkligheten. Men så har de också tid att utveckla rollfigurerna. Temat är intressant, inte bara som Tysklands historia, utan för att projicera sig själv. Det är ett litet steg till att bli skyldig själv. Det är inte så stor skillnad mot vårt liv i dag – bortsett från det här fruktansvärda systemet då – men säg att vi går till chefen och berättar något om en kollega bara för att själva framstå i bättre dager. Svek finns nära oss i vardagslivet.