Strömbäck och Larsmo om arbetarnas Amerikaresa

Om båtflyktingar då och nu – emigrantbyråer kontra flyktingsmugglare. Arbetets Jan-Ewert Strömbäck pratar om arbetarnas Amerikaresa med författaren Ola Larsmo, som i september kommer med romanen Swede Hollow.

Några av mina frågor förblir oställda, inte ovanligt när man träffar kreativa personer – oavsett konstart, yrke eller bransch. I samtalet med författaren Ola Larsmo rycks jag med och hamnar på nya stigar. Det är i linje med hela situationen.

Också idén till Larsmos nya bok och storyn i densamma är av det oförutsägbara slaget, ett episkt verk om en håla, i bokstavlig mening, Swede Hollow i Minnesota, en dalgång där ett antal av de 1,2 miljoner svenska amerikafararna bosatte sig, en plats med runt 1 000 invånare en bit in på 1900-talet.

En håla som Vilhelm Moberg och Gud glömde. En oställd fråga: Vad har Ola Larsmo och Björn Ulvaeus gemensamt? Båda är från Västervik, men författarens dialekt gör inte ursprunget självklart för lyssnaren.

Ulvaeus förknippas numera med Vilhelm Moberg och Kristina från Duvemåla. Ola Larsmos roman Swede Hollow (Bonniers) handlar visserligen om emigrationen, men kan läsas som en motbild eller åtminstone som alternativ till Mobergs förhärskande historieskrivning.

Jordbundna Karl Oskar– och Kristinakaraktärer var representativa för utvandrare under perioden 1850-1870. Därefter tog arbetare, även urbaniserade arbetare, och ensamstående hushållsarbetande kvinnor, större plats. De senare utgjorde en viktig del av den emancipatoriska processen, understryker Larsmo. Och det är just arbetare som befolkar kollektivromanen på 400 sidor, hårt arbetande svenskamerikaner som med författarens ord hamnade ”långt ner i mudderverket”.

– Ett stort sjok av svensk historia ligger i skugga. Det är de som faller ur som har det intressanta att berätta. Jag insåg snabbt att här finns en historia, en plats som är helt övergiven.

Ögonhöjd är ett uttryck som Ola Larsmo återkommer till, detta att möta sina gestalter i ögonhöjd. Begreppet är möjligen en synonym för underifrånperspektiv, för att notera ännu en oställd fråga.

Vårt samtal kretsar kring bilden av USA, detta motsägelsefulla land som lanserar både en Trump och en Sanders. Den senare och AFL-CIO, motsvarigheten till LO och TCO, har för övrigt gått i postum allians med Socialistpartiets Eugene Debs (en av grundarna till Joe Hills fackförening IWW).

Det slår mig att lokalen där vi träffas har långsökt utvandraranknytning, Café Rival på Söder i Stockholm. På detta kafé, ägt av Duvemålakompositören Benny Andersson, intar vi elvakaffe i form av cortado och espresso.

Med Ola Larsmo får läsaren följa ett antal utvandrare under i stort sett hela deras process, inbegripet våndan av att stå i kö på Ellis Island och kampen för att hitta en försörjning.

Även om boken utspelas i huvudsak lokalt, finns det referenser till tiden och världen utanför denna istidsspricka (för att låna författarens benämning) – till exempel Joe Hill och Pullmanstrejken. Likaså har järnvägsarbetares fackliga kamp plus den fattiges konfrontation med rättsordningen i det nya landet en given plats.

Då, under massemigrationen, förlitade sig migranter på emigrantbyråer; vår tids motsvarighet kallas människosmugglare. Några meningar om överfarten sammanfattar det känslomässigt omtumlande i att lämna sitt land: ”Den främmande kvinnan höll fast i hennes axel, fast men samtidigt mjukt. Inga sträckte ut handen och hjälpte dem ned vid sin sida. Så satt de tre tysta och blickade ut över ett hav som saknade horisont.”

Visst är det relevant att jämföra romanens familjer med dagens båtflyktingar, tycker Larsmo:

– Det där är väldigt provocerande för högerextremisterna, att beskriva hur svenskarna mötte samma slags fördomar som många av dagens flyktingar. Och det gällde, åter, dem som fanns längst ner.

Under svenskarna i hierarkin fanns italienare, de var för övrigt bättre på att lämna efter sig dokument.

– Italienarna har alltid varit bra på att dokumentera sin emigration, ett exempel är filmen Gudfadern.

Allra längst ner var irländarna, människor från ett land som författaren tidigare har uppehållit sig vid.

Swede Hollow är fiktion, men det hindrar inte att en autentisk och dramaturgisk höjdpunkt inträffar när svenskar är med och lynchar tre svarta män. Det inträffade i Duluth 1920. Dokumentärt, alltså!

– Så länge det är en dokumentärroman är det okej.

Ola Larsmo har ett anseende såsom varande strukturerad, systematisk och disciplinerad, därtill effektiv ordförande i Svenska Pen. Men ingivelsen till den aktuella boken var något så spontant som att han fick syn på bilder från kåkstaden Swede Hollow på en utställning i Minneapolis.

Är du i själva verket impulsstyrd?
– Nej, jag letar efter de historier som är värda att berätta.

Eller är förhållningssättet journalistiskt, detta att leta fram det okända? Ola Larsmo svarar på samma sätt som han troligen gjorde när en av Sveriges främsta emigrationsforskare gav honom godkänt ”från vetenskaplig synpunkt”:

– Fiktionen tar vid efter journalistiken och forskningen. Då blir bilden mer fullständig.

Jan-Ewert Strömbäck, journalist och författare, som skrivit Min farbror blev svenskamerikan: Att söka sina rötter (2008) och Upp till kamp! Historien om första maj i Sverige och USA (2016)