Alltför många unga lämnar aldrig låginkomstområdena utan blir kvar där som vuxna, visar debattörernas forskningsstudie. På bilden Ronna i Södertälje.  Foto: Henrik Montgomery/TT

Alltför många unga lämnar aldrig låginkomstområdena utan blir kvar där som vuxna, visar debattörernas forskningsstudie. På bilden Ronna i Södertälje.  Foto: Henrik Montgomery/TT

ARBETET DEBATT. Unga med invandrarbakgrund stannar kvar i områden med mycket låg inkomst även som vuxna. Segregation som fortsätter i generationer hotar, skriver forskarna Björn Gustafsson, Katarina Katz och Torun Österberg.

LÄS OCKSÅ När två jobb inte räcker till bostad – möt Ebony Gaither från Knoxville

Klassklyftor och socioekonomisk segregation är inte något nytt, men de senaste årtiondena har båda ökat dramatiskt i Sverige. I storstädernas förorter växer en generation ungdomar, till stor del med invandrarbakgrund, upp i en miljö med låga inkomster och hög arbetslöshet.

I en nyutkommen studie visar vi att ungdomar med föräldrar från utomeuropeiska länder ofta inte bara växer upp i låginkomstområden, utan även bor i liknande grannskap som vuxna.

I studien har vi med hjälp av registerdata följt alla personer födda 1974 som vid 16 års ålder, alltså 1990, bodde i storstadsområdena i och kring Stockholm, Göteborg och Malmö, nästan 20 000 individer. Vi har delat upp dem i två grupper: Dem vi kallar synliga minoriteter – födda i, eller med föräldrar födda i Afrika, Asien, Latinamerika och sydöstra Europa – och övriga.

Vi har också delat in storstadsområdena i ”grannskap”, det vill säga bostadsområden med 4 000–10 000 invånare och rangordnat dessa efter hushållens medelinkomst. Vi har studerat samband mellan de grannskap där dessa personer bodde 1990 och de där de bodde 2006, alltså då de blivit 32 år gamla.

Av ungdomarna från synliga minoriteter bodde nästan sex av tio 1990 i den fjärdedel av grannskapen där inkomsterna var lägst. Mer oroande är, att av de synliga minoritetsungdomar som växte upp i ett låginkomstområde bodde tre av fem i ett liknande grannskap även som vuxna.

I gruppen ”övriga” bodde knappt en av fem i ett sådant låginkomstgrannskap vid 16 års ålder, och bara sju av hundra bodde i ett låginkomstområde både som tonåringar och som vuxna – mot 34 procent bland synliga minoriteter.

Till det skall läggas att skillnaden i genomsnittsinkomst mellan bostadsområden ökat dramatiskt under samma period. Genomsnittsinkomsten i den rikaste tiondelen av områdena var två och en halv gång så stor 2006 som 1990 medan inkomstökningen i de fattigaste områdena var obetydlig.

Sverige har haft en jämförelsevis hög social rörlighet om vi jämför föräldrars och barns inkomster, betydligt högre än till exempel USA. Nu har vi jämfört den sociala rörligheten när det gäller bostadsområdets medelinkomst med en liknande amerikansk studie. Ett övergripande mått visar svagare samband mellan grannskapens genomsnittsinkomst i Sverige än i USA.

Men det finns också likheter: Av afroamerikaner som växte upp i den fattigaste tiondelen av ett grannskap bodde 55 procent i ett liknande område även som vuxna. För de synliga minoriteterna i Sverige var siffran 48 procent. Även om vi tar bort dem som bor i exakt samma område (vilket de kanske själva vill) är sambandet mellan inkomsten i grannskapen man flyttar från och flyttar till mycket starkt.

Det finns många skäl till att samhällsklyftorna i Sverige ökat. Vårt land är ett av de OECD-länder där inkomstspridningen ökat kraftigast sedan 1980-talet, om än från en internationellt sett låg nivå.

Kapitalinkomsterna har ökat i förhållande till arbetsinkomsterna, socialförsäkringssystemet har blivit mindre generöst och dessutom har bostadspolitiken monterats ned.

Samtidigt har många flyktingar och deras anhöriga som kommit till Sverige på senare år haft svårt både att få jobb och finna bostäder någon annanstans än i ett i låginkomstområde. Och som vi sett gäller det ofta även deras barn.

I samhällsvetenskapen har man kommit att fästa ökad uppmärksamhet på den roll tillit spelar i ett samhälle. Tillit till medmänniskor och till samhällets institutioner är av avgörande betydelse för att ett demokratiskt samhälle ska fungera. I internationella studier har de nordiska ländernas medborgare länge varit de som i högst utsträckning ansett att man ”i allmänhet kan lita på andra människor”.

Flera forskare, till exempel Erik Uslaner, har funnit att etnisk mångfald i sig inte minskar graden av tillit i ett samhälle. Det som skadar den är när samhället delas in grupper som saknar personlig kontakt med varandra.

I ljuset av det ser vi en stor fara i en växande etnisk och social segregation som fortsätter över generationer, som skapar och vidmakthåller främlingskap mellan majoritetsbefolkningen och rasifierade minoriteter.

Björn Gustafsson, professor i socialt arbete, Göteborgs universitet

Katarina Katz, lektor i nationalekonomi, Karlstads universitet

Torun Österberg, docent i socialt arbete, Göteborgs universitet