Regissören Ingmar Bergman reds hela livet av sina neuroser, eller ”dämoner”, men lyckades också göra bruk av dem i sitt yrke. Foto: Stefan Lindholm/TT

Regissören Ingmar Bergman reds hela livet av sina neuroser, eller ”dämoner”, men lyckades också göra bruk av dem i sitt yrke. Foto: Stefan Lindholm/TT

Häromveckan skrev franska Le Monde en artikel om Ingmar Bergman och Fårö i en serie om kända konstnärer och deras kreativa exilöar. Gauguin och andra storheter ingick också. Det är i det sammanhanget Bergman återkommande placeras, bland konstens stora. I Frankrike kan även – och alltjämt – en filmskapare figurera sida vid sida med en målare, en kompositör eller en författare.

I år är det halvseklet sedan Persona, en av Bergmans sex Fåröfilmer, bländade världen för första gången, enligt nämnda artikel ”en av de mest elegant oroande filmerna i filmhistorien”.

Det är en välfunnen beskrivning på ett av filmkonstens mest citerade verk, som snart vinner ännu en namnkunnig uttolkare när dramatikern Mattias Andersson offentliggör sin sceniska tagning på filmen.

Föreställningen Deformerad persona, skriven tillsammans med hans ms-sjuka syster Ylva Andersson, har premiär under den tredje internationella Bergmanfestivalen, som äger rum på Dramaten i Stockholm med början nästa vecka. Där presenteras även Persona, persona, persona – en teatral presentation av Dimen Abdulla, Bahar Pars och Nanna Blondell.

Med uppskrivna gästspel och sex egna premiärer – varav flera adapterade från eller inspirerade av Bergmans texter – är det en väsentligt utökad satsning som satts samman av Ulrika Josephsson, festivalens konstnärlige ledare.

Teaterchefen Eirik Stubø beskriver det hela som ett led i Dramatens internationella satsning att ”bidra till en konstnärlig utveckling som kommer både publik och scenkonstnärer till godo”. Och i en värld och en kultursfär besatt av varumärken: varför inte dra nytta också av Bergmans?

För även om han inte var lika nyskapande på scen som på vita duken, så lever arvet vidare inte bara genom filmklassiker som Persona, utan även genom nya versioner av hans manus på världens teaterscener – från konventionella föreställningar till de mer utmanande – med en acceleration efter hans död 2007, då rättigheterna blev (mer) tillgängliga.

Det tycks krävas en norrman med utifrånperspektiv (Stubø) för att inse Bergmans värde och höja insatsen. Norge skiljer sig från Sverige i synen på sina stora.

I september arrangerar Nationaltheatret i Oslo den femtonde Ibsenfestivalen. Den generella uppskattningen tycks inte komma lika lätt här, särskilt för en misogyn som Strindberg (med blott en avsomnad festival i sitt namn) eller en dokumenterat familjelat som Bergman.

Vid frånfället 2007 försökte flera inhemska skribenter skriva ner Bergman, fast på personliga grunder mer än konstnärliga, innan Sverige (åter) tvingades kapitulera inför omvärldens reaktioner och inse att filmkonsten förlorat en av sina största (proceduren var snarlik vid Bergmans genombrott på 50-talet).

Den tredje Bergmanfestivalen på Dramaten kan förhoppningsvis generera både in- och utblick. För här ges inte bara dess namngivare välförtjänt utrymme, hit bjuds också flera högintressanta europeiska gästspel. Detta alltså till ett land och en stad som inte alltid tagit väl hand om de egna, och vars publik heller inte är särskilt bortskämd med intryck utifrån.

Bergmanfestivalen 25 augusti–4 september på Dramaten i Stockholm.

Några höjdpunkter:

• Den goda viljan. Eirik Stubø regisserar Bergmans föräldraepos, som vann Guldpalmen i Cannes 1992.

• Husets vid nattens ände av Sebastian Hartmann. Premiär för ett kollage fritt efter Bergmans texter.

• Richard III av William Shakespeare. Thomas Ostermeier från Schaubühne i Berlin återvänder till Stockholm efter framgången på Bergmanfestivalen 2012, då med Lars Noréns Demoner.

• Scener ur ett äktenskap/Efter repetitionen. Två hyllade upp-sättningar av belgiskaTg STAN, med och av bland andra Ruth Vega Fernandez.

Vox Humana av Jean Genet. Holländaren Ivo van Hove, som satt upp såväl Viskningar och rop (på den första Bergmanfestivalen 2009) som en briljant version av Scener ur ett äktenskap återvänder med en fransk monolog.

• Falla ur tiden av David Grossmann. Suzanne Ostens första uppsättning på Dramaten.

Jon Asp