Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

In this Aug. 12, 2016 photo, women with chickens walk along a dirt paths to their homes among hundreds of shacks which house mineworkers, in Marikana South Africa. Four years after South African police shot dead 34 miners driven to fury by poor living conditions, the British mining company Lonmin has failed to provide the homes it promised for several thousand workers, Amnesty International says. (AP Photo/Denis Farrell)

Tusentals sydafrikanska gruvarbetare och deras familjer bor fortfarande i fallfärdiga skjul utanför gruvan där Marikanamassakern ägde rum för fyra år sedan. Foto: Denis Farrell/AP-TT

I dag – den 16 augusti – för fyra år sedan sköts 34 strejkande gruvarbetare ihjäl av sydafrikansk polis. Händelsen har skakat landets fackliga och politiska system men villkoren för gruvarbetarna är fortfarande dåliga.

Fallfärdiga skjul står på den torkade lerjorden strax utanför platinagruvan i staden Marikana, nordvästra Sydafrika. De illegala bosättningarna finns fortfarande kvar, rapporterar sydafrikansk media.

Det var här, utanför gruvan, som det skedde en massaker för fyra år sedan.

Polis med automatvapen öppnade eld mot 3000 strejkande gruvarbetare som vägrat lyda myndigheternas uppmaning om att skingra sig. Då kaoset lagt sig låg 34 döda och många allvarligt skadade på marken.

Det politiska och fackliga efterräkningarna har blivit höga men några stora förändringar för gruvarbetarna har det inte lett till.

– De katastrofala händelserna i augusti 2012 borde ha varit en avgörande väckarklocka för gruvföretaget, Lonmin, att de måste ta itu med arbetarnas dåliga levnadsvillkor, säger Deprose Muchena, Amnestys chef för södra Afrika till Africa News Agency.

Men i samband med att människorättsorganisationen i måndags släppte en rapport om massakern konstaterar han att gruvarbetarna villkor fortfarande är dåliga.  Deprose Muschen kritiserar det brittiska gruvbolaget för att inte gjort mer för att förbättra arbetarnas bostadssituation.

Inte heller lönerna har ökat så mycket som arbetarna krävt.

Även om tragedin inte lett till stora förbättringar för gruvarbetarna så har händelsen fått en stor politisk betydelse. Den 16 augusti har gjorts till helgdag i Sydafrika och konflikten har skakat om landets politiska system men även rivit upp djupa sår i landets fackföreningsrörelse.

Mine workers sing and dance as they welcome their colleagues after they were released from prison, at Lonmin Platinum Mine near Rustenburg, South Africa, Thursday, Sept. 6, 2012. The second batch of mineworkers arrested following violence at Marikana were released in the Ga-Rankuwa Magistrate's Court on Thursday, after charges of murder and attempted murder were withdrawn. (AP Photo/Themba Hadebe)

Den 6 september 2012. Gruvarbetare firar att deras arbetskamrater släppts från fängelse. Polisen grep flera i samband med oroligheterna som ledde till att 34 strejkande gruvarbetare sköts ihjäl den 16 augusti 2012. Foto: Themba Hadebe/AP-TT

Upptakten till skjutningen var att strejkande gruvarbetarna krävde högre löner och bättre bostäder. Samtidigt pågick även en blodig intern facklig konflikt.

Det etablerade gruvfacket NUM anklagades för att inte göra tillräckligt mycket för sina medlemmar. Allt fler gick över till utbrytarfacket Amcu som ställde radikalare krav.

Medlemmar i de rivaliserande facken misshandlades och mördades och ofta blev det även sammandrabbningar med polisen.

Många gruvarbetare var då, precis som nu, kritiska till att de gamla gruvfacket inte kunde leverera bättre villkor.

Massakern 2012 fördjupade den allvarliga konflikten som redan då finns inom centralorganisationen Cosatu som har nära kopplingar till regeringspartiet ANC.

De politiska efterräkningarna har också blivit omfattande efter händelsen där inga poliser hittills åtalats för skjutningen.

Sydafrika har skakats av flera korruptionsskandaler och misstron mot landets politiker är omfattande.

Även om nya bostäder har byggts och levnadsstandarden ökat sedan apartheidsystemet upphörde så motsvarar inte förbättringarna folkets förväntan i landet som har en av världens största inkomstskillnader.