Revolutionen är så långsam och smygande att de flesta inte märker att den förekommer. Här är några exempel:

• Under 50, 60 och 70-talet utvecklades Sverige till ett rikt land. Det välstånd som uppstod fördelades så när företagens vinster ökade fick vanligt folk del av vinstökningarna. Men även företagare, aktieägare och andra i övre samhällsklassen kunde se sina tillgångar växa och skaffa sig stora förmögenheter.

• På 80-talet skulle alla bli aktieägare. Alla skulle spara i fonder eller få optioner i företaget man arbetade på. Alla skulle känna att de var en del i den växande kapitalismen. Men det var högre chefer och styrelseledamöter som fick den stora delen när optionerna delades ut. Statliga företag skulle säljas ut. Man skulle köpa andelar i företag man egentligen redan ägde. Samma sak här. De stora posterna och förmånliga villkoren fick banker, storinvesterare och fondförvaltare.

• Under 90-talet kom finanskraschen. Aktier och fonder rasade. Många fick lämna sina hem djupt skuldsatta. Banker riskerade att gå omkull. Staten pumpade in skattebetalarnas pengar i bland annat Nordea. Skattebetalarna fick betala men staten begärde aldrig pengar tillbaka. Andra banker klarade sig genom olika finansiella transaktioner, men dessa summor har sparare och låntagare mångfalt fått betala tillbaka. Bankdirektörer och styrelseledamöter som fick gå tilldelades avgångsbonusar och fallskärmar i en storleksordningen vanligt folk knappast kan föreställa sig.

”Åtta av tio svenskar har ingen finansiell förmögenhet alls. Alla verkliga rikedomar är samlade hos bara en tiondel av svenskarna”

• Under 2000-talet sätter revolutionen kraftigare fart. Då sänks skatten för de som jobbar (jobbskatteavdraget). Mest för de med stora inkomster. Men arbetslösa och sjuka fick ingen del av kakan. Deras ersättningar frystes så att de inte skulle få mer. Arvsskatten avskaffas. Fastighetsskatten avskaffas. Vilket mest gynnat personer som har haft råd att skaffa sig dyra fastigheter och stora förmögenheter.

• Flera företag genomför kraftiga rationaliseringar. Man avskedar många anställda. De som är kvar ska prestera mer. Stressen och utslagningen ökar i allt större takt. Företagens vinster ökar kraftigt men löneökningar hålls igen. Arbetarna ”måste ta sitt ansvar och tänka på landets ekonomi”. Stora aktieägare, företagsledare, höga chefer och styrelseledamöter får däremot se sina arvoden och avkastningar öka i allt snabbare takt. Stora bonusar delas ut till välbetalda chefer och direktörer. Sköter de inte sitt arbete så som önskat får de lämna sina poster med mångmiljoner i avgångsvederlag och pensionsavtal.

Så ökar också antalet bemanningsföretag. För att komma runt fackligt inflytande och medarbetarnas anställningstrygghet friställs ännu fler personer som sedan återanställs men via ett bemanningsföretag där löner, förmåner och anställningstrygghet kan vara sämre. Alla skattesänkningar kostar pengar så stat och kommun får mindre inkomster.

Detta ser vi tydliga spår av. Pensionärer får det sämre och sämre. Sjuka och arbetslösa får svårare att klara sig. Sjukvård och skola blir allt sämre. Neddragningar sker i kommunala verksamheter.

Men nu ska den riktiga revolutionen gå igång på riktigt. Lönerna ska pressas ner och sänkas kraftigt. Allt med vackra ord om att vi måste hjälpa invandrare och unga att komma ut på arbetsmarknaden. Man förvånas hur socialt empatiska företagsledare och politiker plötsligt har blivit när det gäller dessa grupper. Fast bara om de får sänka deras löner.

Men kommer företagen att anställa fler medarbetare om löner sänks? Naturligtvis inte. När en person lämnar sin anställning kommer företagen att anställa en låglönearbetare. Den person som annars skulle fått jobbet till normal lön får sälla sig till skaran arbetslösa. Det kommer i sin tur att framkalla nya krav på att fler grupper ska ingå i ”låglöneligan” för att företagen ska anställa dem.

Allt är en långsiktig strategi som vissa politiker och företagsledare haft under lång tid för att successivt pressa tillbaka lönerna. Man gör gigantiska omfördelningar av kapital från fattiga till rika.

I Sverige har klyftorna ökat mer än i något annat västland sedan 1980-talet. Åtta av tio svenskar har ingen finansiell förmögenhet alls. Alla verkliga rikedomar är samlade hos bara en tiondel av svenskarna.

Bert Alfson

Nu vill man ta nästa steg i revolutionen. Med hänvisning till bostadsbrist vill man införa marknadshyror. Detta kommer inte att skapa fler bostäder. Bara att hyrorna ökar och många kommer inte att kunna betala sin hyra längre. Dom tvingas flytta till mindre bostäder i mindre attraktiva områden vilket skapar en kraftig segregering av samhället och att trångboddheten åter blir ett faktum.

Det pågår utan tvekan en omvänd revolution i Sverige. Men den sker smygande och i tysthet med utstuderad strategi. Det gör den inte mindre farlig utan innebär en stor omvälvning av det svenska samhället.

Bert Alfson, samhällsdebattör, tidigare aktiv ibland annat Miljöpartiet där jag representerat partiet i kommunfullmäktige samt varit facklig engagerad  i HTF (nuvarande Unionen) bland annat som ordförande för fackklubb. Allt i Helsingborgs kommun. Privat har jag under nästan 40 år arbetat med transporter i mitt arbete hos Schenker AB Helsingborg där jag till stor del arbetat som trafikchef kundservicechef och även suttit i ledningsgruppen.