STOCKHOLM 20151001 Peter Jeppsson, ny vice vd och fˆrhandlingschef p Svenskt N‰ringsliv. Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

Peter Jeppsson. Foto: Henrik Montgomery/TT

ARBETET DEBATT. Industriavtalet har gett reallöneökningar på cirka 60 procent de senaste 20 åren. Inför kommande avtalsrörelser ska vi ha med oss att industrins märke är ett tak som gäller alla. I branscher där lönerna av olika skäl bör höjas i långsammare takt måste det kunna ske. Det skriver Peter Jeppsson, vice vd Svenskt Näringsliv.

Merparten av alla avtal i årets avtalsrörelse har nu tecknats. Dessa har, trots försök från ett antal fackförbund att tvinga till sig mer än andra, träffats inom ramen för industrins märke. Det är en princip som gäller lika för alla och syftar till att skapa förutsättningar för tillväxt, jobb och välstånd i Sverige.

Några fackförbund, däribland Byggnads och Svensk Pilotförening, försökte genom strejk och hot om oproportionerliga konfliktåtgärder tvinga till sig mer än alla andra. Detta trots att märket på 2,2 procent för de totala kostnadsökningarna under tolv månader ligger i överkant för vad företagen mäktar med. Men även dessa fackförbund fick acceptera märket som kostnadstak.

Ibland framförs det felaktigt att några grupper fått mer än andra och att märket inte höll i årets avtalsrörelse. Av alla de avtal som tecknats i år på den privata arbetsmarknaden har samtliga varit inom kostnadsramen på 2,2 procent. I några avtal har lönerna höjts lite mer, men då har på sedvanligt vis andra delar i avtalet justerats ned genom vad som kallas kurant motvaluta.

Det kan handla om att ingångslönerna inte höjs lika mycket eller minskad arbetstidsförkortning. I piloternas fall handlade det bland annat om ökad inhyrning. På samma sätt kan lönerna höjas mindre än märket och bytas mot andra kostnadsdrivande förmåner.

Detta gäller alla och syftar till att skapa förutsättningar för jobb och välstånd. Parterna på arbetsmarknaden spelar en viktig roll när de i avtalsrörelsen omförhandlar kollektivavtalen och därmed påverkar kostnaderna för jobb i Sverige. Ju mindre kostnaderna för att anställa ökar, desto större utrymme ges för att investera och skapa nya jobb. Och vice versa. Ökar löner och andra kostnader mer än vad företagen förmår att betala försvinner jobben.

Sedan industriavtalet kom på plats 1997 har vi en ordning för lönebildningen där den internationellt konkurrensutsatta sektorn, exportindustrin, är först ut i avtalsrörelsen och sätter märket för hur mycket kostnaderna får öka i procent under avtalsperioden. Det har skapat stabilitet och gett reallöneökningar på cirka 60 procent de senaste 20 åren.

Detta gäller i breda grupper och även i branscher där effektivitetshöjningarna inte har varit stora. För att modellen ska fungera måste nivån i avtalen vara i linje med vad företagen klarar och samtliga parter måste respektera märket.

Vi ska också inför kommande avtalsrörelser ha med oss att märket är ett tak. I branscher där lönerna av olika skäl bör höjas i långsammare takt måste det kunna ske. På så sätt räddar vi jobb som annars skulle försvunnit och minskar riskerna för arbetslöshet och utanförskap.

Peter Jeppsson, vice vd Svenskt Näringsliv