Bland annat elektrikerna varslade om sympatiåtgärder för Fastighets och Seko.  Foto: Henrik Witt/TT

ARBETET DEBATT. Konflikthot har riktats mot industrin även efter att den betalt för fredsplikten. Om kollektivavtalsmodellen ska bevaras måste politikerna reformera konfliktreglerna. Det skriver Anders Weihe, förhandlingschef Teknikföretagen.

De normerande avtalen inom industrin träffades den 31 mars. Förhandlingarna styrs ytterst av risken för arbetskonflikter, dvs. vi ”köper” arbetsfred. Industriförhandlingarna sker enligt Industriavtalet, vilket innehåller regeln att avtalen ska förbättra den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Priset för avtalen och arbetsfreden blev 2,2 procent.

Vi hade behövt en nedväxling av arbetskostnaderna och i vart fall en klart lägre ökning av kostnadsnivån för att förbättra medlemsföretagens konkurrenskraft. Men 2,2 procent var den nivå som var möjlig att avtala om utan en mycket skadlig konflikt inom industrin.

Företagen inom industrin konkurrerar globalt på världsmarknaden. En strejk medför omfattande störningar i värdekedjorna och påverkar ofta anläggningar även i andra länder. En konflikt leder ytterst till förlorade affärer. De negativa effekterna uppstår redan innan konflikten bryter ut eftersom redan kostnaderna för att förbereda en stängning av industrianläggningar är enorma.

Relationen med kunder påverkas negativt under lång tid. Möjligheterna för företagen inom industrin att tåla en konflikt är därför mycket begränsade, vilket återkommande leder till avtal på en för hög nivå.

Med en rimlig reglering av rätten att vidta stridsåtgärder skulle industrins arbetsfred vara garanterad när industrin träffat avtal. Men den svenska regleringen av konflikträtten saknar spärrar mot så kallade sympatiåtgärder. Alltså har konflikthot riktats mot industrin även efter att industrin betalat för fredsplikten.

LO-förbund utanför industrin har varslat om eller verkställt stridsåtgärder med udden mot industrin och med krav på att få mer än avtalsvärdet i de normerande industriavtalen. Erfarenheterna från både nu och tidigare visar att det behövs starka begränsningar av rätten till sympatiåtgärder.

LO:s styrelse tog vid LO-kongressen 17–20 juni upp strejkvapnet. I kongressrapporten, Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner, uttalas ”En välorganiserad och medveten fackföreningsrörelse som kan kontrollera prisutvecklingen på arbete kan bygga en positiv makt.

Den konstruktiva makten kan användas för att påverka lagstiftaren och motparten. Men den fackliga makten kan även vara negativ. Tillsammans kan vi genom stridsåtgärder allvarligt skada marknadsekonomin. Priset för löntagarna kan bli kostsamt. Det är därför svensk fackföreningsrörelse använder strejkvapnet restriktivt.”

LO inser självklart att stridsåtgärder är destruktiva, i synnerhet i ett litet och extremt exportberoende land som Sverige. Problemet är att påståendet att facken använder strejkvapnet restriktivt är felaktigt. Ett exempel på motsatsen är det senaste varslet från Fastighets och Seko gällande serviceentreprenadavtalet. Varslet var direkt inriktat mot stora industriföretag och skulle ha fått mycket allvarliga konsekvenser.

Sverige saknar det slags ”överdriftsförbud” som oftast finns i andra länder. Det måste finnas en rimlig balans mellan orsak och verkan när stridsåtgärder vidtas. En annan mycket viktig sak är att konflikter måste vara den sista utvägen i förhandlingar. Det finns inga skäl för att principen om ultima ratio inte ska gälla även i Sverige. Att stridsåtgärder enbart ska användas som en sista utväg borde vara en tvingande del av en god förhandlingskultur.

Det har visat sig omöjligt att reformera konfliktreglerna genom överenskommelser mellan parterna. Därför måste politiker intressera sig för konfliktreglerna om kollektivavtalsmodellen ska kunna fortleva. Bättre balans mellan parterna vid avtalsförhandlingar är nödvändigt för industriföretagens konkurrenskraft och därmed för Sverige.