I grunden är den amerikanske ekonomen Raj Chettys ord positiva: En bättre framtid är möjlig, konstaterar han. Vi kan skapa ett ekonomiskt starkt samhälle och dessutom fylla det med kompetenta och likvärdiga vuxna. Men för att nå dit måste vi först skapa goda och likvärdiga uppväxtvillkor för alla barn.
Och visst är orden uppmuntrande – men samtidigt oroväckande. För trots att sambandet nästan är övertydligt mellan bra uppväxtvillkor och ett bra vuxensamhälle så leder utvecklingen inte dit. Och de senaste åren har utvecklingen tvärtom gått bakåt.
Det exceptionella med Stanfordprofessorn Raj Chettys forskning är hans stora forskningsunderlag. Slutsatserna dras från studier av långt över tio miljoner amerikanska skolbarn, där varje elev har följts upp i ett trettioårigt perspektiv.
Och de resultat Raj Chetty presenterade när han nyligen var i Stockholm är förbluffande:
• Barn från blandade områden, vare sig områdena är inkomstmässigt eller rasmässigt blandade, har i vuxen ålder betydligt oftare lyft sig över föräldrarnas inkomster än de som kommer från uppdelade och segregerade områden.
Samhällen där olika inkomstgrupper blandas har alltså en bättre utveckling, både för individerna som bor där och för samhällets ekonomi som helhet.
• Chetty har också sett att barn som flyttar från skolor/områden med sämre resultat till skolor/områden med bättre resultat får en bättre utveckling senare i livet. De har 25 år senare bättre jobb och högre lön än de barn som stannade kvar.
• Det riktigt intressanta är dock att vinsten med att flytta till en bättre skola/område minskar för varje år som ett barn växer. Och denna vinst minskar med exakt lika mycket för varje år som flytten fördröjs, tills effekten av en flytt är helt borta vid dryga 20 års ålder.
Genom att studera syskonpar har Raj Chetty dessutom konstaterat att vinsten med att flytta inte har någonting med barnens intelligens att göra. I en familj som flyttar där det ena barnet är nio år och den andra är tolv år har det 12-åriga syskonet 25 år senare lägre lön än sitt tre år yngre syskon och en lön som i snitt ligger exakt på den lön som alla andra har som flyttade vid just 12 års ålder.
Endast det faktum att detta syskon fick göra sin flytt tre år senare än sitt yngre syskon har alltså givit tydliga följdeffekter som avspeglas i mindre avancerade jobb och lägre lön, 25 år senare i livet.
Tre år i barndomen. Och det ger så tydligt resultat 25 år senare.
Det är till och med så att tvillingar och enäggstvillingar som flyttar vid olika åldrar i sin barndom får olika utfall 25 år senare i livet, utfall som exakt överensstämmer med alla andra barns som flyttade i samma ålder. Så mycket betyder alltså de utvecklingsmöjligheter som barnen erbjuds under uppväxten.
Och det kniper i hjärtat när Chetty redovisar dessa resultat. Om alla barn kunnat få bättre förutsättningar redan från start skulle de också alla ha klarat sig bättre. Ändå har samhällen, även det svenska, till stor del gått i rakt motsatt riktning.
Den borgerliga regeringens skolval har enligt OECD:s utvärdering ökat den socioekonomiska skillnaden mellan skolor, det är en skillnad som enligt Chettys studier går exakt på tvärs mot vad som krävs för att skapa hög tillväxt och kompetenta vuxna. Det senaste decenniets politik har i stället befäst klyftorna och sänkt Sveriges möjliga tillväxt.
Vad Chettys forskning också visar är att ursprunget är oväsentligt. De barn som kommer till nya områden kan tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen och vinsten av flytten på samma sätt som de infödda i dessa områden.
Det handlar alltså inte om något slags ursprunglig intelligens eller medfödda egenskaper som barn i rika områden har men som barn i utsatta och segregerade områden saknar. Nej, endast uppväxten betyder något.
Det kan vara bra att ha i bakhuvudet i dessa tider av rasistisk propaganda och hatretorik.
För att ytterligare testa intelligensens betydelse har Raj Chettys forskningslag studerat 2,5 miljoner skolbarns skolresultat (och gått igenom resultaten på 18 miljoner skolprov) och kopplat dem till framtida uppfinnarpatent såväl som föräldrarnas inkomster. Och Chetty finner ett rakt samband mellan matematikkunskaper och patent, det vill säga att de flesta som 30 år senare hade ett personligt patent på någon uppfinning hade också mycket bra matematikresultat i skolan.
Det är logiskt. Men en övervägande del av de blivande patentinnehavarna kom också från den procent av alla unga mattegenier som hade de rikaste föräldrarna. Barnen behöver alltså två saker för att i framtiden nå ett patent, goda matematikkunskaper och rika föräldrar.
Raj Chetty har därefter räknat fram vad alla dessa samband betyder för ekonomin. Han finner föga förvånande att det skulle betyda ett enormt uppsving för USA:s ekonomi om alla skolbarn gavs samma förutsättningar och samma bra uppväxtvillkor, oavsett föräldrarnas inkomster.
Här är resultaten snarlika dem som OECD presenterade för något år sedan där OECD:s ekonomer räknade fram hur mycket, för Sveriges del väldigt mycket, av ekonomisk tillväxt som gått förlorad genom vidgade klassklyftor och bristande jämställdhet.
Och återigen kniper det i hjärtat då siffrorna så tydligt visar att vi kunde leva i ett samhälle för alla, ett samhälle som också är rikare, om vi bara ger alla barn samma förutsättningar. Att ingenting av detta verkar påverka de politiker som bestämt sig för att öka klassklyftor av oklara eller egoistiska skäl är sorgligt.
– Moderaterna ägnar sig åt klasskamp uppifrån eftersom det är själva poängen med Moderaterna, skrev Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg för en tid sedan.
Tyvärr verkar han ha rätt. Inte ens Chettys tydliga bevis för att vi kan lyfta alla människor om alla barn får samma goda uppväxtvillkor kan få Moderaterna att ändra sig. Inte ens Chettys siffror om att vi kraftigt kan öka hela nationens tillväxt om alla barn får samma goda uppväxtvillkor får Moderaterna att ändra sig.
I stället hör vi högerns rop på marknadshyror, större klasskillnader på bostadsmarknaden, rop på fler lågavlönade jobb och ökade inkomstskillnader.
Framtidens barn får det inte lätt.
