”Hög tid för välfärdspolitiskt ramverk”

ARBETET DEBATT. För att återställa allvarliga kvalitetsbrister i välfärden behövs en höjning av det samlade skatteuttaget med cirka 3-4 procent av BNP för de kommande 20-25 åren. Den generella välfärden står inför ett strategiskt vägval: Fortsätta med punktvisa, i regel otillräckliga, förbättringar, eller byta till en politik som säkrar den långsiktiga finansieringen och kvaliteten i välfärden. Det skriver tre fackliga LO-ordföranden tillsammans med S-politiker och utredare.

Högeralliansens regeringsperiod 2006-2014 innebar ett välfärdspolitiskt skifte med stora avsteg från den generella och svenska välfärdsmodellen. De gigantiska skattesänkningarna och betydande försämringar i delar av välfärden rev upp grunderna för den generella och klasslösa välfärden. Effekterna av denna politik har också med tiden visat sig alltmer tydliga.

Åtstramningar och dränerade resurser i den offentliga verksamheten har bidragit till att flera välfärdsprogram är underfinansierade och är därför drabbade av kvalitetsförsämringar. En annan effekt av politiken är den ökade användningen av riktade och inkomstprövade bidrag, som har undergrävt välfärdens folkliga stöd.

Dessutom har den försämrade kvaliteten i välfärden drivit fram många privata välfärdslösningar. Dessa erbjuds i regel på marknadens villkor med begränsad hänsyn till medborgarnas behov.

Den ökade privatiseringen står i bjärt kontrast till den klasslösa välfärden som bygger det offentligas huvudansvar för tillgången till både välfärdstjänster och skattefinansierade trygghetsförsäkringar av god kvalitet. Efter de senaste åren med en bantad välfärdsstat står nu den generella välfärden inför ett strategiskt vägval: antingen fortsätter man på den inslagna vägen med punktvisa, och i regel otillräckliga, förbättringar av välfärden, eller så byter man till en politik som säkrar den långsiktiga finansieringen och kvaliteten i välfärden.

”Trots de kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagandet anser vi att det finns behov av, inte minst av starka samhällsekonomiska skäl, en fortsatt generös invandring”

För oss anhängare av den generella välfärden är valet enkelt. I likhet med vad som gäller för den ekonomiska politiken behövs därför ett välfärdspolitiskt ramverk, som kan ge stabila och tydliga villkor för välfärdens långsiktiga finansiering. I detta sammanhang är en återgång till full sysselsättning helt avgörande för att säkra en sådan finansiering.

För att kunna få en realistisk bild av den sociala utgiftsutvecklingen för i första hand vården och omsorgen har olika kalkyler presenterats, bl.a. av Konjunkturinstitutet. Flertalet av dessa har i regel ett perspektiv på 20-25 år. Utgifterna består av kostnaderna för välfärdstjänster, som skolan, vården och omsorgen, våra socialförsäkringar samt investeringar i förskolor, skolor, sjukhus och äldreboenden.

Det finns också vissa förutsättningar som ligger till grund för kalkylerna. En av dessa är kravet på att den framtida kvaliteten i välfärden ska minst vara oförändrad i förhållande till dagens kvalitetsnivå. En annan är att utträdet från arbetsmarknaden kan senareläggas i takt med att medellivslängden ökar.

I likhet med KI:s beräkningar bygger vår analys på att sysselsättningen kommer att utvecklas positivt under prognosperioden, men det är inte realistiskt att räkna med full sysselsättning under de närmaste åren. Mot den bakgrunden finns det inte något alexanderhugg för att klara finansieringen utan istället krävs det ett brett spektrum av åtgärder.

Det handlar om allt från omprioriteringar i den offentliga verksamheten till att effektivisera den sociala tjänsteproduktionen genom att i första hand jobba smartare i skolan, vården och omsorgen. Det är också viktigt att höja utbildningsnivån hos personalen, utveckla arbetsorganisationen och öka teknikanvändningen för att göra verksamheten mer kostnadseffektiv. Finansieringen underlättas också av fortsatta förbättringar av folkhälsan för att minska behoven av vård och omsorg för den äldre befolkningen.

Inte ens de bästa resultaten av dessa åtgärder, i kombination med en stark sysselsättningsutveckling, räcker för att trygga den långsiktiga finansieringen. Dessa insatser behöver därför kompletteras med en höjning av det samlade skatteuttaget för de kommande 20-25 åren.

Mellan tummen och pekfringet, vilket också stöds av flera kalkyler, handlar det om en höjning med 3-4 procent av BNP. För att återställa allvarliga kvalitetsbrister i vissa välfärdsprogram förväntas troligen höjningen ligga i den övre delen av intervallet. Då räknar vi också med ökade kostnader för flyktingmottagandet när befolkningen växer i snabb takt.

Dessa kostnader, som fördelas mellan staten och kommunsektorn, är främst koncentrerade till början av den långa prognosperioden. Vilka slutliga effekter migrationen kommer att ha på de offentliga finanserna är till stor del beroende av de nyanländas möjligheter att få en fast förankring på arbetsmarknaden, och därmed bli fullvärdiga skattebetalare.

Trots de kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagandet anser vi att det finns behov av, inte minst av starka samhällsekonomiska skäl, en fortsatt generös invandring. Utan en nettoinvandring hade nämligen den arbetsföra befolkningen minskat sedan 2008, men även under de kommande femton åren är det nödvändigt med en betydande nettoinvandring för att undvika att arbetskraften krymper. En god tillgång till arbetskraft är också en helt nödvändig förut-sättning för en växande ekonomi på sikt.

Sammantaget är alltså behovet stort för att klargöra de långsiktiga förutsättningarna för den generella välfärden. För det första måste arbetarrörelsen vara tillräckligt frimodig för att med kraft och beslutsamhet kunna försvara den generella välfärden och dess huvudprinciper. För det andra behövs en kraftfull politik som säkrar välfärdens långsiktiga finansiering.

Inte heller i välfärdspolitiken finns det några gratisluncher utan en välfärd av god kvalitet till hela befolkningen måste betalas med en förstärkning av den solidariska finansieringen. För det tredje är det viktigt med ett välfärdspolitiskt ramverk som kan bidra till tydliga och stabila villkor för finansieringen och den långsiktiga kvalitetsnivån i välfärden.

Peter Persson, riksdagsledamot (S)
Niklas Karlsson, riksdagsledamot (S)
Anders Österberg, riksdagsledamot (S)
Arne Kjörnsberg, tidigare riksdagsledamot (S) och ordförande i Finans- och skatteutskotten
Matts Jutterström, ordförande i Pappersindustriarbetareförbundet
Lars Lindgren, ordförande i Transportarbetareförbundet
Susanna Gideonsson, ordförande i Handelsanställda förbund
Levi Svenningsson, skribent
Anne-Marie Lindgren, skribent och tidigare utredningschef för Arbetarrörelsens Tankesmedja
Christer Persson, fristående utredare och författare