”Sju procents arbetslöshet är inte full sysselsättning”

ARBETET DEBATT. En arbetslöshet på sju procent inte ska betraktas som ”jämvikt” som inte går att komma åt. Och det är inte full sysselsättning. Myndigheternas felaktiga bedömningar kan bidra till att färre kan sysselsättas, skriver Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom, Niklas Blomqvist, doktorand vid Stockholms universitet och Ola Pettersson, LO:s chefsekonom.

Finansdepartementet bedömer att jämviktsarbetslösheten ligger på cirka 6,5 procent. Statliga Konjunkturinstitutet tror dessutom att jämviktsarbetslösheten sannolikt kommer att öka när den stora grupp flyktingar som kommit till Sverige får uppehållstillstånd och träder in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten ligger redan i dag på sju procent.

Båda dessa beräkningar tyder alltså på att arbetsmarknaden är nära ”jämvikt”. Det skulle innebära att den arbetslöshet som beror på svag efterfrågan är mycket begränsad och kommer att fortsätta att vara så framöver. Det arbete som då återstår för att komma ner på ännu lägre nivåer är enbart ”strukturreformer” – dvs. en förbättrad matchning mellan arbetssökande och lediga jobb, utbildningsinsatser, aktiv arbetsmarknadspolitik, etc.

Detta är i sig mycket viktiga åtgärder. Men ett högt efterfrågetryck i ekonomin är också centralt för att få människor i arbete. Om utbudet på arbetskraft totalt sett är högre än efterfrågan innebär det att arbetsmarknadspolitik och matchning fortfarande kan få effekt men att en del av effekten blir en omflyttning i kön av arbetslösa.

För att också drastiskt minska kön krävs en hög efterfrågan, större produktion och fler arbetstillfällen totalt sett. En sådan politik kan dessutom bidra till att personer som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden faktiskt får en chans.

Begreppet jämviktsarbetslöshet används för att få en uppfattning om när efterfrågan är ”tillräckligt” hög. Om arbetslösheten hamnar på en nivå under sin jämvikt bedöms det vara risk för överhettning på arbetsmarknaden med stigande inflation som följd. Därmed blir det en variabel för Riksbanken när de beslutar om den penningpolitiska inriktningen och för regeringen när de bedömer utrymmet för finanspolitik.

I en rapport från LO-ekonomerna (”Jämviktsarbetslöshet – vad, hur och varför?”) drar vi slutsatsen att myndigheterna överskattat nivån på jämviktsarbetslösheten. För Riksbanken riskerar det att leda till en alltför stram räntepolitik som i sin tur resulterar i onödigt hög arbetslöshet.

En för högt skattad jämviktsarbetslöshet från Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet kan ha betydelse för reformutrymmet och kan därmed leda till en för stram finanspolitik. Felaktiga skattningar riskerar på så sätt att cementera en hög arbetslöshet genom att fler blir långtidsarbetslösa och kommer allt längre bort från arbetsmarknaden.

En intressant iakttagelse är att beräkningar av jämviktsarbetslösheten framför allt har visat sig spegla de närmast föregående årens faktiska arbetslöshet och att den därmed följer den faktiska arbetslösheten i upp- och nedgångar, utan att det verkar ha skett strukturella förändringar som motiverar detta. Skattningen av jämviktsarbetslösheten riskerar dessutom innehålla arbetslöshet som har uppkommit vid tidigare lågkonjunkturer och blivit bestående.

Ett tecken på att en arbetslöshet på sju procent inte ska betraktas som en jämvikt är att inflationen och inflationsförväntningarna fortfarande ligger under målet både på ett och två års sikt. Först på fem års sikt ligger de på två procent som är Riksbankens mål. Detta trots att arbetsmarknaden nu har en betydligt mer positiv utveckling än på länge.

För att komma tillbaka till en lägre nivå på jämviktsarbetslösheten kan det dessutom krävas en acceptans för att låta inflationen skjuta över sitt mål under en period. Nu när Riksbanken satt en negativ ränta behöver finanspolitiken fortsätta vara expansiv för att pressa ner arbetslösheten ytterligare. Det innebär att staten fortsatt behöver expandera och satsa så att ekonomin och efterfrågan påverkas positivt.

Statsskuldens andel av BNP har sedan 2007 minskat, trots hög arbetslöshet, vilket innebär att det finns möjlighet att upprätthålla en hög efterfrågan i ekonomin via offentliga investeringar. På så sätt kan långtidsarbetslösa återfå kontakten med arbetsmarknaden, återställa sitt humankapital och därmed kan vi få både en lägre arbetslöshet och en lägre jämviktsarbetslöshet framöver.

Finanspolitiken har nu rätt inriktning och det är viktigt att vi fortsätter att utforska hur långt arbetslösheten kan pressas ned – en arbetslöshet på 7 procent kan inte vara detsamma som full sysselsättning.

Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom
Niklas Blomqvist, doktorand vid Stockholms universitet
Ola Pettersson, LOs chefsekonom